Man ska inte underskatta pengar som drivkraft för skapandet av god musik. Jo, det är väl inte helt ovanligt att vi skäller på kommersialism. Att vi förkastar en artist som pengahungrig. Jag har själv gjort det vid ett par tillfällen. Det är ju ganska lätt för oss som är uppvuxna i ett tämligen välbärgat och ekonomiskt jämntjockt samhälle att syssla med sånt.

Läget är lite annorlunda på andra håll i världen.

I ett USA som på allvar tror att det finns något sådant som olika människoraser är färgen på din hud i många avseenden avgörande för hur lätt du har att nå över gränsen för någon sorts existensminimum. Råkar du födas med mörk hud är det oftast svårare.

Det är inte konstigt att ett sådant samhälle föder drömmar om ekonomiskt överflöd. Det är inte konstigt att pengar blir det viktigaste måttet på framgång för en ung mörkhyad man i ett sådant samhälle.

Nej, vi ska nog inte underskatta hur mycket hungern efter pengar betytt för den västerländska musiken.

Davinch och Chi som tillsammans utgör Ruff Endz gillar pengar. Jag tar nog inte i om jag drar till med att det rent av är deras starkaste drivkraft.

Det är bra att de har något som driver dem.

Ruff Endz andra skiva ”Someone to Love You” är ett stort steg framåt för duon. Det rör sig fortfarande om storslagen soulmusik med duettsång. Röster som sträcker över stora register. Finurliga vokala harmonier. Stora arrangemang.

De rör sig helt enkelt i en variant av den moderna soulen där vi snabbt och lätt kan sortera in grupper som K-Ci & Jojo, Jagged Edge, Next, Dru Hill och många många fler. En genre där det är ganska långt mellan guldkornen. Där de platta albumen går tretton på dussinet.

Ruff Endz låg på debuten tryggt och säkert i genrens mittfåra. En ganska intetsägande samling låtar med hygglig produktion. Inget som sökt sig tillbaka till min CD-spelare direkt.

Här slår de däremot till med vad som är genrens bästa album sedan K-Ci & Jojo släppte ifrån sig sin debut ”Love Always” 1997.

Därför är det glädjande att konstatera att Davinch har producerat flertalet låtar. Att de riktigt stora producentnamnen lyser med sin frånvaro. Och att skivan är nästan kliniskt fri från gästartister.

Memphis Bleek utgör ett välkommet undantag. I svängiga ”Cash, Money, Cars, Clothes” gör han ett inhopp och tar med sig Ruff Endz ut på nattklubbarnas dansgolv.

Besöket på nattklubben är kort och dit återvänder Ruff Endz bara undantagsvis. För framförallt handlar det här om musik för sovrummet. Det här är musik som vill krossa hjärtan och ibland få tårar att rulla utmed kinder.

Smörigt är bara förnamnet. Vackert är ett passande efternamn.

Gör inte om misstaget att avfärda en grupp bara för att deras drivkraft råkar vara pengar.