Dansk musik har alltid stått i skymundan av det svenska musikundret, och Sveriges, ibland felaktigt, hyllade kommunala musikskola. På senare tid har dock en del pop börjat göra sig hörd både från Danmark och Norge.

Visst kan det vara på sin plats att vara reserverad mot dansk politik just nu, något Fredrik Welander var här på dagensskiva.com för ett par veckor sedan. Att isolera gör dock inte saken bättre, snarare tvärtom.

Jupiter Day, från Odense, släppte i maj sitt självbetitlade debutalbum. Jag insåg direkt att denna skiva inte skulle uppmärksammas av någon, inte i någon större omfattning i varje fall. Jupiter Day levererar emellertid en bra debut. En skiva som säkerligen inte går till de högre delarna av musikens himmel, men som står sig väl i konkurrensen med annat som släppts denna vår.

Producerade av Zed låter bandet som en högst samspelt poporkester baserad på synth, gitarr och en hel del androgyn sång. För är det något som jag lägger märke till direkt så är det Mark Rosenérs röst som inte låter som en man och inte en kvinna.

Jupiter Day levererar tio stabila poprocklåtar. En skön blandning av Kent, Bernard Butler, Brainpool och ballader badande i pop. Det är glädjande att höra sådan här poprock mitt i den våg av skitig skinnrock som jag brukar referera till i dessa tider.

Ingen klassiker, men med en ljudmatta som varieras som en mosaik och en röst utan kön blir detta klart intressant att lyssna på. Som sagt inte en klassiker. Bra pop helt enkelt.