Det har talats länge om Joelbitar, nu är debut-epn här. Fem låtar som släpps på det egna bolaget Stabil, i samarbete med USCB Allstars egna SwingKids och Border.

Först känner jag mig ganska road av Jakobs ordvändningar och skojiga textrader, men efter några lyssningar börjar jag tröttna rejält. Och jag tror jag vet vad det beror på. Det har ingen koppling till något, inte till hans liv eller till någon annans liv.

Två låtar handlar om var Jakob vill bo. Raukar om att han vill bo på Gotland istället för Stockholm, för raukar är bättre än betongen. Den andra, Skåning, om att han tycker illa om att vara Göteborgare så han vill bo i Skåne istället. Det skulle inte spela någon roll om de spelade roller, om de var några andra medan de spelade i bandet. Det skulle inte spela någon roll om de skrev om andra. Men nu gör de inte det. De skriver i jag-form, i självbiografisk stil utan att ha någon koppling till verkligheten. Känslan blir då bara larvig. Som killen som försöker vara i centrum och drar tråkiga skämt hela festen, hysteriskt rädd för att inte märkas.

Det fortsätter med Ge mig, ge mig, ge mig. Om vad Jakob vill ha. Och bland det Jakob vill ha, det är Joakim Hillson. Bland en massa andra saker som jag tror han faktiskt vill ha. Det blir bara löjligt. Och hånfullt, för jag förutsätter att han inte vill ha Joakim Hillson. Om han nu mot förmodan vill det, är det fortfarande inte bra. För bland alla påhitt finns det ingen trovärdighet. Utan trovärdigheten kvittar det om han är ärlig eller ljuger, jag vill inte lyssna i alla fall. Det blir bara en massa rimmande skämt, som passar bättre ihop som ord än i ett sammanhang.

Den som skulle funkat bäst ifall den var ärlig är Barnkalas. Nog för att det är svårt att inte tänka på en liten Joel som får paket i plastpåsar och som inte leker med någon på sitt eget kalas. Speciellt som jag är rätt säker på att presenten som omtalas är samma som Joel får, på sitt kalas. Men om jag tänker bort det. Jakob skriver om Lars som vill gå på kalas, men inte får. Det borde ju funka och gör väl det på sätt och vis, men i det här sammanhanget har jag svårt för det ändå.

Den sista låten, Jag är Galon är bäst. En ganska oreserverad hyllning till materialet galon, i jag-form. Det funkar. De gömmer sig inte bakom vitsar utan gör en ganska rak låt, som är deras ärligaste på skivan. Mer sånt.

Kanske kan de våga mer när de fått hålla på ett tag. Då kan Joelbitar bli riktigt bra. Fast kanske måste de byta namn också. Det är lite för dålig smak att döpa sig efter en mongoloid pojke i ett barnprogram. Jag skall inte hyckla, jag har också skrattat åt Joel. Det är ett roligt program. Men jag skulle för den sakens skull inte döpa något efter honom i en ironisk gest.

Musikaliskt är Joelbitar som en blandning av Hardy Nilsson och Doktor Kosmos. Lekfulla synthar, popkänsla och spjuveraktighet. Det finns något bättre i grabbarna i bandet än den här ep:n. Det tror och hoppas jag på.