David Bowies nya album är det bästa han gjort sedan Scary Monsters. Det är redan en vedertagen sanning hos den svenska kritikerkåren. Jag vill med bestämdhet hävda att det är skitsnack. Heathen är inte bättre än åtminstone två av Bowies små mästerverk från 90-talsperioden. Därmed inte sagt att det är en på något vis dålig skiva. Jag återkommer till det.

Först en liten utvikning om Bowies 90-tal (som i den här historieskrivningen sträcker sig från Tin Machines självbetitlade debut till 1999 års Hours …).

Efter ett segt och artistiskt alltmer intetsägande och frustrerande 80-tal kastade David Bowie i slutet av årtiondet hela sin kommersiella karriär i sjön. Han sa upp sig som soloartist. Satte på sig en svart kostym och hängde på sig en argt distad elgitarr.

Tillsammans med Reeves Gabrels och de båda bröderna Hunt och Tony Sales bildade han rockbandet Tin Machine. De var allt det Bowie inte varit på många år. Bra. Riktigt jävla bra. Debuten är nästintill en fullträff. Alla som hävdar motsatsen kan du med rätta behandla med viss tveksamhet.

Problemet med Tin Machine var egentligen bara att David envisades med att låta Hunt Sales sjunga lead.

Efter ett andra studioalbum och en liveskiva kliade det i solotarmen igen.

1993 släpptes Black Tie White Noise, delvis inspirerad av Davids brors självmord. Musikaliskt var det en ganska rak fortsättning på Tin Machine, minus hårt distade gitarrer. Ganska ojämnt, men bitvis utmärkt.

Två år senare kom det andra 90-talsmästerverket. Den episka 1. Outside – The Nathan Adler Diaries: a Hyper Cycle. En skiva som tillåtits leva sitt eget liv utanför Bowies kontroll. Den har dykt upp i delar på filmsoundtrack. Stora delar av den har remixats (med framgång av Trent Reznor och med katastrofala följder av Pet Shop Boys). Kanske är jag den sista som hoppas få höra den andra delen av de tre som Bowie skissade upp.

Earthling visade upp en artist som nyfiket utforskade framför allt drum'n'bass och jungle, men även andra delar av den elektroniska dansmusiken. Idag låter skivan lite daterad, men det gör å andra sidan flera av de skivor han släppte ifrån sig på 70-talet som idag räknas som klassiker också. Låtmaterialet är ganska ojämnt, men en handfull av låtarna håller fortfarande. Exakt hur väl den står sig får vi se om ytterligare fem år.

Den första stora besvikelsen kom när vi närmade oss millenieskiftet. Hours … var enligt många, precis som Heathen, ett steg tillbaka till den riktiga Bowie. Experimenterandet var som bortblåst. Rak, enkel och ganska trist radiorock var vad vi bjöds. Försiktigt, torrt, trist och ganska ointressant.

Hur mycket är egentligen en Bowie som sneglar mot sin egen historia värd? Hur kul är det med en artist som tar det säkra före det osäkra?

Jag var ganska orolig att ”Heathen” skulle vara en fortsatt resa längs det trygga spåret. Så när jag fick veta att samarbetet med Reeves Gabrels avbrutits till förmån för en återförening med Tony Visconti (som tillsammans med Bowie låg bakom just Scary Monsters) hoppade jag inte direkt av glädje.

Lyckligtvis är Heathen ett lika stort steg framåt som Hours … var ett steg bakåt. Produktionsmässigt tar Heathen vid där Hours … slutade. Allt, precis allt, låter bättre och instrumenteringen är mer varierad.

Den totala avsaknad av spännande loopar och elektronik som präglade föregångaren finns det inga spår av här. Tomrummet har fyllts. Bowie blickar framåt igen. Det är skönt.

Det inte bara låter bättre om Heathen än Hours …, låtarna i sig är också långt mer intressanta. De tråkigaste låtarna här är i klass med de bästa där.

Allra bäst gillar jag det mer elektroniska partiet I Would Be Your Slave, covern I Took a Trip on a Gemini Space Ship och 5.15 the Angels Have Gone. Av en händelse är det de låtar som mest påminner om hur Bowie lät på Outside.

Att en av dem är en cover (precis som ytterligare två av de tolv låtarna) borde kanske vara lite oroande, men Bowie har alltid gjort covers. Han har alltid gjort låtarna till sina egna. Den enda som känns lite tveksam är väl Neil Youngs I've Been Waiting for You (med Dave Grohl på gitarrsolo).

Allt är inte på topp. En del av låtarna hade jag klarat mig utan. Småtrista och inledande Sunday. Det halvsega titelspåret. Redan nämnda I've Been Waiting for You. Everyone Says 'Hi' är kanske lite småsåsig, men samtidigt ganska charmig och så gillar jag det försiktiga scratch-ljudet som nästan inte hörs.

Allt som allt är det här en riktigt bra Bowie-skiva, men knappast den bästa på 22 år.