dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Cotton Mather: The Big Picture
The Big Picture (CD) Cotton Mather
2002
Rainbow Quartz
8/10

Spräcker konspirationsteorin

Lyssna

Sök efter skivan

När inspelningen av Beatles-albumet Revolver var avslutad var John Lennon rastlös och uppe i varv. Varför inte fortsätta spela in nu när det ändå flöt? Sagt och gjort – visserligen åkte Ringo hem och hinkade gin & tonic, men till allas glädje visade det sig att Keith Moon både hade tid och lust att hoppa in. Raskt betades alla dom där Lennon-låtarna av som blivit över…och sedan blev dom liggandes bortglömda i dryga trettio år. När dom väl dyker upp gör dom det under gruppnamnet Cotton Mather, och John Lennon har lagt sig till med pseudonymen Robert Harrison.

Gruppen påstås vara baserad i Austin, Texas, men det har jag svårt att tro på. Ett band som låter så här kan komma i stort sett varsomhelst ifrån, men fan inte Texas av alla ställen. Med andra ord har ni här ett band som man knappast kan påstå gör något som ingen hört förut, men som ändå är helt osannolikt på något sätt.

The big picture är Cotton Mathers tredje och tämligen nysläppta album, och den enda anledningen till att jag snålar ner betyget till en åtta är att den andra plattan, ”Kontiki” från 1998, faktiskt är ännu bättre! Första gången jag hörde Kontiki var det min gamle vän Mr Soul i Varberg som försökte lura i mig att han hade kommit över några outgivna Beatles-inspelningar. Eftersom Robert Harrisons röst låter kusligt likt John Lennons var det bra nära att jag gick på det. Den enda haken var att låtarna faktiskt var på tok för bra för att plockas bort till och med ifrån en Beatles-platta – så kan man ju också bli avslöjad.

Hade Kontiki varit ett Beatlesalbum är jag ganska övertygad om att det skulle ansetts som ett av dom bättre. När Noel Gallagher i Oasis hörde den gjorde han inte bara den storslagna handlingen att utnämna plattan till 90-talets bästa. Han hävdade dessutom att han var fruktansvärt avundsjuk och att Cotton Mather hade lyckats få till plattan som han själv hade försökt och drömt om att göra i tio år. Jag kan bara hålla med honom. När jag spelade i gruppen Strindbergs på det glada 80-talet var målet att få till något lika bra som Kontiki – en mission som misslyckades, både för oss och Oasis.

The Big Picture visar man att Kontiki inte var någon lyckträff. Här ställer man åter skåpet där det ska stå, och det med ett gäng låtar som är så självklart briljanta att man undrar varför ingen redan har gjort dom för länge sen. Cotton Mather kan konsten att göra retro-rock utan att låta retro och samtidigt föra rockmusik ett snäpp framåt. Fråga mig inte hur, jag har ingen aning, det bara känns och är så på något sätt. Jag har svårt att tänka mig att det kommer någon annan skiva det här året som jag kommer sätta längre fram i skivhögen än The Big Picture, och den festivalarrangör som bokar in det här bandet (dom lär vara ett ruggigt bra liveband) i sommar har en given besökare i form av en ölmagad punkfarfar i sina bästa år.

Alla har väl sitt eget lilla recept på hur den musik som hårdast träffar hjärta och ryggmärg ska låta. För min del är det när den framförs av människor som vet hur en riktigt bra poplåt ska vara samtidigt som dom kan utnyttja kraften i gott ös och inte glömt bort att det finns både humor och kärlek här i världen. Dom som kommer ihåg LA-bandet Redd Kross vet vad jag menar. Tomrummet efter dom har varit svårt dom senaste åren, men nu kommer den här orkestern och inte bara fyllet upp det – dom smiskar till råga på allt Redd Kross på fingrarna … hur det nu går till.

Jag vill inte ta i så jag spricker, men att hävda att jag tycker att Cotton Mather är den bästa orkestern som kommit fram det senaste decenniet och att Kontiki platsar på min lista över dom tio bästa albumen någonsin är ingen överdrift.

Går man in på bandets hemsidor kan man tjuvlyssna lite på plattorna och se om dom faller en på läppen, och i och med The Big Picture lägger jag ner konspirationsteorin om att Cotton Mathers alster är John Lennons soloinspelningar från 1966. Däremot vidhåller jag att om dom nu hade varit det så skulle Lennon varit förbannat stolt över dom.

Johan Johansson, gästmästare

Publicerad: 2002-06-15 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-04 14:24

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #1503

10 kommentarer

Jag vann!!!

Nr 1 Oregistrerad 2002-06-15 00:15
 

Jag förlorade förstaplatsten!!!

Nr 2 Oregistrerad 2002-06-15 01:55
 

jag med, attans!

Nr 3 Oregistrerad 2002-06-15 10:05
 

jag var faktiskt först näst först. min kompis televinken var först först. tycker dock att denna tävling är ganska patetisk och säger lite om de recensioner som dagensskiva förmedlar till oss, tacksamma åhörare….

skurt Oregistrerad 2002-06-15 20:47
 

bra recension!

vågar man hoppas på att det är lika bra som det ser ut här..

domarn Oregistrerad 2002-06-15 20:56
 

Snitsig mustach.

Pete Oregistrerad 2002-06-15 22:07
 

bättre recension än platta! :]

hånglad Oregistrerad 2002-06-15 23:16
 

Cotton Mather är överproducerad powerpop..

Clark Oregistrerad 2002-06-16 13:33
 

medioker och lite smågäspig. men funkar som bakgrundsmusik. borde stå som mall för betyget 5.

dot Oregistrerad 2002-06-24 11:56
 

Ojoj, ni tycks ha missförstått det hela allihop (undantaget skriftställaren)…Här handlar det nämligen inte om tycke och smak, ”Cotton mather” är världens bästa musikensemble. Sådeså!

Henke Oregistrerad 2002-09-18 19:11
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig