Här kommer tio anledningar till att Apocalypse Dudes får tio av tio.

1. Inledningen

En skivas inledning är givetvis det viktigaste som finns, men det gäller att inte bara ha en bra inledningslåt, man måste hålla kvalitén uppe för att det ska vara någon mening med det hela. Apocalypse Dudes har en av de bästa inledningar jag någonsin hört.

Efter det stämningsfulla gitarrplinket (se punkt 5), som egentligen borde ha indexerats som ett separat spår, drar härligheten igång med The Age of Pamparious – den perfekta inledningslåten. Bara efter några takter kommer ett urklassiskt allsångsparti med superenkla, men ruskigt effektiva wo-ho-woh-körer. Det kan liksom inte bli bättre.

Jo, det kan det, för när låten ebbat ut kommer en riktig rockstänkare utan dess like. Selfdestructo Bust får stenen i rullning. Enkelt arrangemang, men en perfekt andralåt och nu vet man att den här skivan kommer att bjuda på ösig rock när den är som bäst. Nu kan det väl ändå inte bli bättre?

Jaså inte? Vad sägs om en liten temposänkning och en låt som får ordet stompig att få en ny betydelse? Get it on sätter spiken i kistan och efter blott tre låtar har Turbonegro bjudit på låtar som både visar upp skivans bredd och som kopplat lyssnaren i ett fast grepp.

Egentligen skulle jag fortsätta här med Rock Against Ass, Don’t Say Motherfucker, Motherfucker och alla låtar som följer därpå, men ni har väl fattat nu.

2. Ljudet

När Apocalypse Dudes kom för blott fyra år sedan i början av 1998 var den unik på grund av att den lät så bra. Rocken hade kommit tillbaka och ju skitigare den var, desto bättre var den. Det hela ändrades när Backyard Babies släppte Total 13 och Turbonegro Apocalypse Dudes.

Nu fyra år senare finns det rockplattor som låter betydligt bättre, men Apocalypse Dudes håller definitivt fortfarande. Ljudet har en varm botten, trummor som smäller utav bara helvete och gitarrer som låter som gitarrer ska. Man kan faktiskt knappt begära mer.

3. Låtarna

Jag har redan nämnt den mästerliga inledningen. Jag kunde som sagt ha fortsatt med ett par låtar till för alla låtar är ju grymt bra. Jag tar väl tre exempel till.

Vid mina senaste lyssningar har punkiga Prince of the Rodeo vuxit till att bli en av mina absoluta favoriter på skivan. Återigen ett enkelt men så effektivt arrangemang och med ett rent av livsfarligt riff precis i början av låten. Det är omöjligt att sitta still.

Humiliation Street är den i rocksammanhang så obligatoriska Lugna Låten. I Turbonegros fall handlar det om en vemodig sak som verkar oerhört allvarlig för att vara Turbonegro. Hur allvarligt det än är drivs låten fram av Euroboys eller Rune Rebellions (se punkt 6 och 7) ledset plockande gitarrspel.

Avslutningen med Good Head är nästan lika vass som inledningen på skivan (se punkt 1). Precis som The Age of Pamparious har fått ett käckt allsångsparti i början så finns det även utrymme att återigen sjunga med i en snarlik wo-oh-woh-slinga. Innan låten avslutas med klassiskt röj så har vi dessutom fått en typisk sexisttext (se punkt 4) från Turbonegro.

4. Texterna

Det är absolut inte så att texterna är exemplariskt bra, snarare motsatsen. Man kan till exempel inte ta följande rader, ur Rendez-vous with Anus, på blodigt allvar:

Walk the streets, what do I see
Shit on legs approaching me

Många har problem med Turbonegros texter. De är äckliga, sexistiska och bara skit. Det är i och för sig sant, men jag upplever dem skrivna på ett fyndigt ironiskt sätt. De gör verkligen allt för att visa att det tuffaste som finns är en denimklädd man som endast är intresserad av andra denimklädda män (se punkt 8), precis som Killinggängets brandmän i Nilecity lever i sin egen värld, där muskulösa brandmän med bar överkropp är det enda som finns. Därav ironin.

Sen kan jag inte låta bli att konstatera att det mystiskt betitlade inledningsspåret The Age of Pamparious – uppenbarligen en travesti på Hair-låten The Age of Aquarious – handlar om pizza (föda för denimklädda hårdingar?) …

5. Mystiken

Precis som jag nämnde i punkt 1 så inleds The Age of Pamparious med ett stämningsfullt plink och en viskande röst som säger följande klassiska rader:

From the ashes of this golden age of confusion, the denim recruits came to be known as the apocalypse dudes.

Detta bidrar till en viss mystik. Man får känslan av att det handlar om en konceptskiva, fast vad det skulle vara för koncept, med tanke på texterna (se punkt 4), det vet i sjutton. I och med att ovanstående rader faktiskt står innan låttiteln The Age of Pamparious så tycker jag att de borde lagts som ett separat spår.

Mystiken fortsätter sen med låttitlar som just The Age of Pamparious och Are You Ready (for Some Darkness), där den där viskande rösten återkommer. Och omslaget, en sexhövdad orm tryckt i silver på svart, har även det en viss mystik, för att inte tala om själva cd-trycket som tycks vara ett tygmärke med orden ”Black magic” och så ett svart stearinljus… Farligt!

6. Artistnamnen

Hank von Helvete – sång
Euroboy – sologitarr
Rune Rebellion – kompgitarr
Pål Pot Pamparious – keyboard och percussion
Happy-Tom – bas
Chris Summers – trummor

Jag vet inte, men det kan liksom inte bli fel med sådana artistnamn. Det enda jag ställer mig lite tvekande till är trummisens ganska otuffa artistnamn. ”Chris Summers”?! Nja…

7. Musikerna

Lyckligtvis är Chris Summers desto tuffare i sitt trummande. Ett bra driv, hårt och stabilt och inga direkta utsvävningar. Tillsammans med Happy-Toms basspel och Rune Rebellions kompgitarr är grunden komplett. Pål Pot Pamparious hör man inte speciellt mycket av, men han är säkert duktig.

Stjärnorna är ju Euroboy och Hank Von Helvete. Euroboy har ju ett annat band döpt efter sig själv – Euroboys, även kända som Kåre and the Cavemen – som inte alls ska blandas ihop med Turbonegro, men i båda bandet får Euroboy utrymme för att glänsa som rockgitarrist.

Hank Von Helvete är kanske ingen märkvärdig sångare, men han har en personlig röst och verkar kunna variera sin röst mellan olika lägen och stilar (om det nu inte är någon annan som sjunger ibland).

8. Imagen

Det finns bara ett gruppfoto på skivan. Där sitter de iklädda denim, militärhjälm, vit cowboyhatt, svart plommonstop och en liten sjömansmössa. Några har rouge och läppstift, en har en liten tangorabatt och Hank von Helvete ser ut som en blandning av Alice Cooper och Ebbot.

Faktum är att Turbonegro skulle passa som husband på den där klubben The Blue Oyster som figurerar i Polisskolan-filmerna.

Precis som texterna (se punkt 4) provocerar och upprör så gör bandets image i helhet – som texterna i och för sig är en del av – det kanske ännu mer. De har alltid flörtat med den homosexuella världen. Jag är inte tillräckligt påläst för att redogöra varför de nu gör det eller om någon i bandet är gay, och ärligt talat så bryr jag mig inte det minsta om det.

Det enda jag vet är att Turbonegro skulle inte varit Turbonegro utan sin utmejslade image.

9. Lättillgängligheten

Det var faktiskt en ganska märklig känsla att se att i princip alla man kände, oavsett vilken musik de lyssnade på i vanliga fall, gick igång på Turbonegro när Apocalypse Dudes kom. Detta avspeglas än idag. Oavsett om det är en DJ som spelar en Turbonegro-låt ute, eller om den kommer från en kass bandare på en festivalcamping eller om det till och med är Therapy? som river av Denim Demon så blir man glad och peppad.

Jag har ingen aning om varför, men att plattan låter bra (se punkt 2) och att låtarna är så grymt bra (se punkt 3) lär väl ha viss betydelse.

10. Lärjungarna

Alla bra skivor blir stilbildande, och så även Apocalypse Dudes. Skivan hade stort inflytande på många band. Ett ganska tydligt exempel är Örebroarna The Peepshows som sneglade väldigt mycket på norrmännen tidigt i sin karriär (en ömsesidig kärlek visade det sig, eftersom Happy-Tom skrev liner notes på The Peepshows debut Mondo Deluxe – ”I have seen the future of rock’n’roll, and it’s name is The Peepshows”, skrev han bland annat), men även en närmare kollega till Turbonegro – Gluecifer – lär ha fått viss hjälp av deras framgång.

Inte för att Gluecifer har några direkta likheter, förutom att båda spelar rock, men de fick axla Turbonegros mantel när dessa sorligt nog lade ned, en uppgift de välklädda Gluecifer klarat bra.

Men nu får alla lärjungar se upp. Turbonegro är tillbaka och är ett av de stora dragplåstren på Hultsfred denna sommar. För min del får de gärna spela Apocalypse Dudes rakt av, men risken är den att bandet bjuder på en del nya låtar, för en ny skiva ska det bli och rykten säger att det är en viss svensk etikett som ska släppa den…

Hur det är med det vet jag inte, men jag vet att det inte är speciellt länge till jag får se ”the denim recruits known as the apocalypse dudes” på Pampas och jag kommer att skrika: ”Gimme me deathpunk, baby, and I like it!”.