Någon beskrev Sagor & Swings musik som ljudillustrationerna till John Bauers trolska sagomålningar. Och det ligger nog något i det. För musiken på Orgelfärger hade också den naiva känslan av drömlandskap. Och utan att egentligen veta varför skulle jag säga att Sagor & Swing låter mer svenska än merparten av all svensk musik.

På Orgelfärger byggde Eric Malmberg upp lågmälda ljudlandskap med sin orgel, ackompanjerad av Ulf Möller på trummor. En kombination som skulle kunna bli ungefär hur trist som helst, men som tvärtom var en välkommen oas. Ett avbrott i stressen. För det är musik som inte har någon större brådska att komma någonstans, varken fram eller till toppen av listorna.

Det är inte för intet som Eric kallar melodierna för ”ingentingmusik”.

På Melodier och fåglar traskar herrarna Malmberg och Möller på längst med samma skogsstig. Du som hörde Orgelfärger kommer att känna dig alldeles som hemma på uppföljaren. Tempot har inte ökat, inte antalet instrument heller.

Och kanske är det just det jag hakar upp mig på. Att det blir lite mycket samma lika över Melodier och fåglar. Det är fortfarande väldigt bra, men det känns inte riktigt lika spännande som förra skivan. Orgelfärger känns på det hela taget ett snäpp bättre.

Men det kan också vara så att jag hör skivan vid fel tidpunkt. Det är på något sätt inte riktigt musik som hör våren till. Istället för knoppar ska världen utanför mitt fönster fyllas av gula löv som blåser i en isande vind medan solen tittar ner från en klarblå himmel.

Fast egentligen är det inget som borde stoppa någon att upptäcka Sagor & Swing. Alla har vi stunder då nästan all musik smakar lite väl mycket dunka-dunka och vi önskar något mitt emellan mediabruset och den tysta skogsdungen. Då kan Sagor & Swing vara precis det du behöver.

Och något säger mig att jag kommer att plocka fram Melodier och fåglar ganska ofta när vi skriver september i almanackan.