När jag hör Mangled tänker jag på japaner. Japaner, japaner, japaner. Och det har ingenting att göra med att Ray Mang är japan. Det är han inte, han är väldigt mycket engelsman.

Jag ska förklara vad jag menar.

Det här är en skiva jag borde gilla. Verkligen gilla. Den är full av house kryddad med oljefat, åttiotalsblippljud, funkvibbar och sambatrummor. Det borde bli ännu bättre när man upptäcker att Ray Mang egentligen är Raj Gupta och att Mangled är någon slags ”best of” med tidigare utgivet material.

Gupta är en av dem som gömmer sig bakom namnet Block 16 som gav oss det riktigt trevliga albumet Morning Sun förra året (som inte minst innehöll fantastiska Can’t Stop med lika fantastiske Robert Owens på sång).

Men jag gillar inte Mangled speciellt mycket. Inledande plastcharmiga Number One får mig på riktigt gott humör. Näst sista To and Fro får hela kvarteret att gunga med sina oljefat och sin funkfeta syntslinga. Så långt allt väl. Men däremellan och därefter är det desto tråkigare.

På många sätt (och nu kommer det) påminner Mangled om väldigt mycket av den japanska musik som hittar hit. Allting är ruskigt perfekt på ytan. Inte ett hårstrå ligger fel. Oavsett vilken musik det handlar om är allt utstuderat i minsta detalj. Till och med strumporna är tidsenliga. Det är bara en sak som fattas.

Innehållet. Eller själen om man så vill. Det där som gör att musik för en stund kan bli större än livet självt och lite till.

Mangled vill vara procazöverdoserad partyskiva. Lika delar Daft Punk och Masters at Work. Kanske lite Alex Gopher. Men det blir inget av detta. Med två undantag är det här fantastiskt tråkig och innehållslös house.

Japansk. På fel sätt.