Moby behöver knappast någon presentation längre. Med Play gick han från att ha varit backletarnas och vitetikettfetischisternas favorit till skivhyllorna hos de som bara köper fem skivor om året. En ganska märklig förvandling. För så himla mycket har egentligen inte hänt med Mobys musik sedan Everything Is Wrong. Möjligen går melodierna i ett makligare tempo nu, men ljuden och strukturerna är ungefär desamma.

Det handlar fortfarande om pompös dansbeatsbaserad flerlagersmusik med en tydlig blågrå ton.

18 är en oväntat rak uppföljare till Play. Det mesta här skulle med några samplade rösters skillnad lika gärna funnit sin plats på föregångaren. Gott så. Play är en bra skiva. Moby har väl hittat sin grej. Med andra ord, det är inte svårt att finna sig hemma bland de nya melodierna tämligen snabbt och enkelt. Det mesta låter bekant och hemtamt. Skönt till en början.

Efter flera lyssningar börjar jag sakna udd. Jag kommer på mig själv med att ha svårt att skilja låtarna åt. Det mesta låter ungefär likadant. Det mesta maler på i samma takt.

Jag kommer på mig själv med att föredra de låtar Moby inte sköter rösterna på. De låtar som har en gästsångerska. Sen spelar det mindre roll om det handlar om Dianne McCaulley i drömska One of These Mornings, Barbara Lynn i klagande Another Woman eller MC Lyte och Angie Stone i klubbsvängiga Jam for the Ladies.

I skivkonvolutet har Moby skrivit två uppsatser, en om sin personliga utveckling och en om skivans tillkomst. Vi får bland annat veta att han hade 150 låtar att välja bland (vilket alltså betyder att 132 hamnade i malpåsen). Vi får veta att han numer inte är lika strikt ideologiskt övertygad som han var under 80- och 90-talen. Han är i och för sig fortfarande både vegan, dansmusikentusiast och kristen, men han försöker inte längre tvinga resten av världen att följa hans val. Marxismen har han lämnat bakom sig.

Kanske är det dessa personliga förändringar som gör att hans musik idag inte känns lika het. Den saknar lite av den brinnande närvaro som fanns på Everything Is Wrong. Den egensinnighet och låt gå-attityd som präglade Animal Rights. Innan Play spelades sönder via reklamfilmer var den både fräsch och överrumplande, oväntad.

Moby är inte längre dansmusikpionjär på korståg för att frälsa världen. Han är en framgångsrik technofarbror som är nöjd med att vara just det. Han har nått större framgångar än han någonsin kunde föreställa sig. Hans musik sprakar inte av viljan att förbättra och övertyga. Den är välmående och trivsam.

18 är en rätt bra skiva, men den kommer knappast att förändra ditt, mitt eller Mobys liv.