Många skivor har påverkat min musikaliska uppfattning genom åren, men det är nåt speciellt med de första. När jag var elva år visste jag inte så mycket om musik förutom att soundtracket till Karlsson på taket var jävligt bra.

Varje gång vi var hos min mormor sprang jag genast in till min morbrors pojkrum för att febrilt bläddra igenom hans vinylskivor i hopp om att utöka min minst sagt klena musiksmak. Där fanns allt mellan Dio och Bruce Springsteen men det var två skivor som jag alltid fastnade för och lyssnade på: Ramones med The Ramones och Killers med Iron Maiden.

Lyckan var total när jag senare fick båda skivorna av min morbror, men det skapade också ett svårt dilemma. Hårdrock eller punk? Vad var egentligen bäst? Hårdrock var stenhårt med låtar om djävulen och fick mamma att skrika hysteriskt nere i köket när jag rockade loss på pojkrummet, medan punk handlade mer om orättvisa och olycklig kärlek och fick mamma att skrika hysteriskt nere i köket.

Jag bestämde mig senare för att slitna jeans med hål på knäna var tuffare än randiga spandexbyxor och att Moseritegitarrer hade snyggare design än B.C. Rich.

Jag valde punk.

Några år senare fick jag höra Bad Religion i en skateboardfilm hos en kompis, och jag bestämde mig för att ge mig ut på skivjakt. Jag tog bussen in till stan och när jag i ihållande störtregn letat igenom hela stans skivaffärer utan napp, fann jag till sist en Bad religion skiva på Åhlens. Längst bak på B stod den och jag kommer ihåg mitt första intryck: det här måste vara ett annat Bad religion.

Ta en titt på skivomslaget så förstår ni varför. Skivan ser helt enkelt for jävlig ut. Massor av omöjliga färger och bokstäver över hela omslaget (därav betyget 9/10). Hursomhelst köpte jag skivan för det ringa priset av 79 kronor och satte mig på bussen hem, något osäker om det var rätt skiva jag hade köpt. Det visade sig när jag kom hem att det var mer än rätt! Första spåret Change of Ideas brakade igång och var över på 57 sekunder.

Jag var såld.

Resten av albumet håller samma höga klass och andra favoriter inkluderar You med dess grymma refräng och det explosiva (hi hi) introt till Big Bang. Det kaosartade sticket i Sometimes It Feels Like är genialiskt i mina öron och ångestfyllda ”The world won't stop without you” avslutar mästerverket. Skivan är full av hits helt enkelt.

Vad är det som är så speciellt då? Allt! Allt ifrån Vokalisten Greg Graffins hesa stämma och det otroligt starka körerna till Pete Finestones heavy metal-influerade trum fill-ins. Trummorna smattrar förövrigt på i 190 km/h större delen av skivan och de distade gitarrerna som styrs av Brett Gurewitz och Greg Hetson mal på utan några onödiga gitarrsolon förutom några snabba stänkare lite här och var. Texterna är otroligt starka och det är intressant att läsa dem nu på senare år när man förstår lite mer av vad de handlar om. En textmässig favorit är Automatic Man:

He's the answer if your peace of mind is lacking. He's our savior, He is the common man. So if you are troubled by the daily bump and grind, then take a careful look around and brother you will find… the automatic man

No Control är enligt mig deras absoluta toppskiva och skivorna därefter har helt klart varierat i kvalitet. Så sent som i år kom deras senaste alster ”The process of belief” och denna skiva är lite utav en vändpunkt då de återförenades med gitarristen Mr. Brett som lämnade bandet i mitten av 90-talet och fram tills dess skötte en stor del av låtskrivandet.

Har du inte hört Bad Religion är det på tiden att du införskaffar dig ett ex av ovan nämnda skiva. Lyckligtvis behöver du inte leta ihjäl dig efter skivorna nu för tiden då de finns hos de flesta välsorterade skivhandlare.

Den här skivan passar lika bra hemma i vardagsrummet/pojkrummet som på det vildaste partyt.

Tidlös musik.