När jag hör Fantastic Damage blir jag inte ett dugg förvånad över att det är just El-P som gjort en skiva tillsammans med Alec Empire. Aldrig har jag hört en så trasig produktion på en hiphop-skiva.

El-P (Jaime ”El-Produkto” Meline) har sin bakgrund i Company Flow från New York som gjorde några skivor i slutet av nittiotalet. Sedan de upplöstes har El-P skapat sitt eget skivbolag (Def Jux), lyft fram Cannibal Ox till framgångar, gjort ovan nämnda skiva med Alec Empire (Shards of Pol Pottery) och varit med och producerat Zach de la Rochas kommande soloskiva.

Med Company Flow hördes försmaken av vad El-P nu blivit. Vägen till Fantastic Damage är helt logisk. Och jag är glad för att han vandrat den. Det var länge sedan jag blev förvånad över spännande produktion på en hiphop-skiva, men nu blir jag det. Timbaland förvånar fortfarande ibland, men det är på något sätt ganska väntat och det var ganska länge sen nu. The Automator och Dr Dre med flera är alltid bra, men behöver gå vidare för att förvåna. Neptunes trampar vatten. Jag kan fortsätta, men jag tror ni förstår.

Det är inte så att El-P har hittat ny naturlig svängning eller börjat låna toner från oväntade hörn av världen, det är mer hur han närmar sig produktionen. Han är inte bara vän med elektroniken, han är också dess fiende. Han visar det med missljud, elektroniska störningar och råa toner från för länge sedan kasserade synthar. Bäst visar han det i Accidents Don't Happen. Om Digital Hardcore Recordings bara fick skulle de gladeligen ge ut den som tolva.

Om jag skall likna det vid en annan skiva blir det Deltron 3030s skiva. Inställningen är inte densamma, men futurismen. Även om tempot är lågt känns El-Ps produktion konfrontativ som ingen annan. Han har den möjligheten som skivbolagsdirektör, producent och främste rappare för sin egen skiva. Naturligtvis skulle det här snabbt kunna bli ett problem. Ingen som säger ”Ingen mer studiotid för dig” eller ”Koncentrera dig på rimmen, du”. Det första är inget problem här, möjligtvis har han lekt lite för många gånger med Macens text-to-speech-funktion utan att någon sagt nej. Rimmen är ett större problem. Nog för att El-P gjort det till sin grej att faktiskt inte rimma. Att istället trycka in så varierande ord som bara är möjligt, gärna i fel läge. Men produktionen har fått ta överhanden här. Jag har inte så mycket emot det, för den funkar verkligen bra.

Jag tycker bäst om Accidents Don't Happen, Tuned Mass Dumper och funkiga Dr. Hell No vs The Prayin Mantis, men skivan funkar också i en helhet. Allra bäst i hörlurar.