Glöm allt alla har sagt om ny bra rock. Snälla, gör det. Den nya riktigt bra rocken var här långt innan du visste det. Jag lovar. Och jag vet inte ens om jag vill dela med mig.

Det var ett tag sedan jag stod i en skivaffär och bad om soulinfluerad rock och det enda jag fick till svar var Make Up och Delta 72. Båda är band jag verkligen tycker om, tro inget annat, men de motsvarade inte riktigt vad jag ville ha när jag ställde den frågan.

Jag upptäckte inte den ruffiga fullängdsdebuten People Get Ready med Mooney Suzuki själv. En kompis hade köpt den efter rekommendation. När han spelade den för mig blev jag glad och frågade om det var svenskt. Inte helt dumt då jag gärna klumpar ihop Mooney Suzuki med Sewergrooves och Flaming Sideburns. Kanske även Cato Salsa Experience (trots att de inte riktigt håller måttet i sammanhanget). Tre nordiska band, ett svenskt.

Nya Electric Sweat är dock inte samma sak som debuten. Den är mer polerad och bandet har bytt bolag för att inte fastna i ett fack. Säger de i alla fall. Jag tror inte att Gammon Records har sagt till dem att låta så här. Hur det nu än må vara kom jag till rätta med den här skivan efter ett par genomspelningar. Nu finns det inte många bättre skivor att spela.

Ibland låter de riktigt mycket MC5 för att nästa sekund låta Rolling Stones. Ytterligare ett par andetag senare låter det massor med Nuggets. Och nu skojar jag inte. Det låter verkligen så. Bara mer 90-tal. Soulen som finns här sägs komma från Stax, och jag säger inget annat. För jag vet inte riktigt. Men soul finns här. För att inte säga ett stänk Velvet Underground, fast mer party.

Köper du inte den här skivan missar du något. Jag kan nästan lova att den är mycket bättre, och mycket mer riktigt rock, än de flesta rockskivor som du köpt på inrådan av musikjournalister den senaste tiden.

Myterna kring bandet kommer jag inte ens nämna. Dem får du läsa själv.