Första gången jag hörde Iron Maiden var på lekplatsen under en rast. Skolans hårdaste kille gick omkring med en sådan där liten monobandspelare i handtag och ut ur den lilla högtalaren strömmade musik. Ett konstigt gitarriff som lät lite som Oh When the Saints.

Jag talar naturligtvis om det inledande riffet till The Number of the Beast. Det var det hårdaste och tuffaste jag någonsin hört. Från den stunden var jag Hårdrockare, vilket ledde till att frisören fick långfingret och jeansjackan fick tygmärken. Föräldrar och lärare förfasade sig över den farliga musiken och man var en riktig rebell.

Nu, när man tjugo år senare ska skriva sin första recension, känns det som om cirkeln är sluten när den handlar om just Iron Maiden. Fortfarande favoritbandet nummer ett.

Som vanligt har Iron Maiden ett supersnyggt omslag, vilket höjer förväntningarna på innehållet en aning. Man ser en gigantisk scen från långt håll och himlen bakom är alldeles brandgul och mäktig. Sen råkar man vrida lite på skivan och himlen blir olycksbådande mörkblå med en ond Eddie som skymtar fram bakom molnen. Otroligt tufft! Man vågar knappt tänka på hur häftigt det hade varit i vinylformat …

När man stoppar in skivan och trycker på play blir man inte besviken. Först ett mäktigt intro och sedan brakar helvetet lös med The Wickerman, för att sedan fortsätta med det nya mästerverket Ghost of the Navigator, som följs av nya skivans titelspår Brave New World. Publiken vrålar med i refrängerna så det står härliga till och efter Bruce Dickinsons inledande tal till nästa låt, där han förklarar att alla Maiden-fans är deras blodsbröder, är gåshuden ett faktum när 250 000 människor unisont vrålar ”We're blood brothers!”.

Vilken känsla!

Cd nummer två skäms inte heller för sig. Bandet är lika outtröttliga som publiken, vilka klämmer i för full hals i The Clansman. ”Freedom!!! Freedom!!!” Där kom visst gåshuden igen. Stereon åker i botten och man önskar att den gick till elva istället. Men det är ändå inget mot när bandet drar igång med de gamla godingarna. På The Evil That Men Do skriker publiken rakt ut precis hela tiden. Även under gitarrsolot!

Skivan avslutas precis som konserterna med den gamla hederliga Iron Maiden och extranumren The Number of the Beast, Hallowed Be Thy Name (världens bästa låt?), Sanctuary och Run to the Hills. Vid det här laget har både lufttrummor och luftgitarr åkt fram för länge sedan. Nu kommer luftmikrofonen och luftbasen också. Stereohögtalaren får vara monitor och med ena foten på den brassar man iväg en kulsprutesalva med sin Fender Precission luftbas.

Man har tagit dom bästa låtarna från de senare åren och Dickinson ger nytt liv i låtarna, som från början gjordes med förre sångaren Blaze Bayley. Han visar att han kan sjunga dem med bravur och ger dem en ny råhet. Men det är naturligtvis inte bara nya låtar, det finns även gamla klassiker såsom Wrathchild, The Trooper och 2 Minutes to Midnight. Undertecknad hade gärna sett fler gamla låtar och saknar de lite mindre kända, som To Tame a Land och Prowler. Man har tagit det säkra före det osäkra och gett publiken de gamla hitarna.

Bandet är i alla fall i toppform och den gode Bruce har aldrig sjungit så här bra live förut. Jag vill t o m påstå att han nu sjunger bättre live än i studio. Nicko McBrain levererar trumräkor på löpande band med sin unika trumstil. Baskaggen smattrar på som aldrig förr, som för att tala om för lyssnarna att riktig heavy metal spelas med en baskagge. I alla fall om man heter Nicko och har världens snabbaste högerfot.

Ljudet är oklanderligt. Det låter snäppet bättre än senaste studioalbumet i mina öron. Det här vill man verkligen ha på dvd, fast det är en sådan live-känsla att man nästan kan se bandet framför sig ändå. Dessutom följer det med en video, som man kan se i datorn, till varje cd-skiva. En bra bonus.

När världens bästa liveband gör en liveskiva så kan det inte bli annat än höga betyg. Hade skivan innehållit mer gamla låtar från de första fem albumen, istället för så mycket nytt material, hade betyget utan tvekan blivit 11/10. Å andra sidan finns det redan ett sådant livealbum som heter Live After Death. Har du inte den går du genast och köper den och sedan köper du Rock In Rio.