Tjinder Singh verkar vara en rätt skön kille. I alla fall om man ska döma honom efter nya albumet med hans band Cornershop. Jag vet ju egentligen ingenting om Tjinder. Har aldrig lyssnat särskilt mycket på Cornershop bortom radiosinglarna. Kanske är det därför jag först blir på så bra humör av ”Handcream for a Generation”. Jag hade inga som helst förväntningar.

Möjligen trodde jag att jag skulle få en rock'n'roll-skiva på brittiskt vis. Singeln ”Lessons Learned from Rocky I to Rocky III” är en gladrockig Stones-pastisch. Paul McGuigan från Oasis är med och spelar rockbas. Doreen Davis körar som om hon vore Denise Johnson, året 1994 och skivan ”Give Out But Don't Give Up”.

Tjinder är killen som gillar att måla med alla färger. I alla fall de som lyser starkast, klarast och gladast. Han börjar med att testa alla kritorna lite. Fortsätter med en stor gul popsol. Sen ritar han ett stort lila hus mitt på pappret, fast han orkar inte riktigt göra klart det. En stor grön rockgitarr växer ut ur den rosa skorstenen. Tjinder tappar fokus och glömmer sin teckning för en stund, men hittar en gammal orgel som ligger i ett hörn. Den är ganska kul den med.

På ”Handcream for a Generation” trängs pop med rock, disco, banghra, reggae, house och funk. Det blandas ganska lite mellan stilarna, istället har varje låt klätts i sina egna kläder. Målats i sin egen grälla färg. Det mesta är lättsamt, glatt och sött.

Slutresultatet blir lite som ett blandband där någon försökt blanda så brett och vitt som möjligt utan att för den skull tappa tråden. Flera av låtarna lånar textrader av varandra. Det blir dessa som knyter ihop skivan när musiken drar åt alla möjliga håll.

Bristen på fokus är det som i viss mån fäller skivan på upploppet. Det blir till slut lite för mycket av det goda. Ungefär som de där sista godisbitarna man stoppar i sig när man redan ätit för många. Det smakar sött, men de uppskattas inte längre.

I små doser och i bakgrunden funkar ”Handcream for a Generation” utmärkt, men när jag börjar lyssna för noga tröttnar jag lite. Trots att det är en imponerande mångfald som trängs här blir det ganska sörjigt efter ett tag. Det som först gjorde mig glad gör mig trött.

Det här är en söt bagatell som ibland gör mig på gott humör, ibland gör mig trött. Men Tjinder verkar vara en snäll kille och musiken han gör är ljus och söt som spunnet socker. En solig vårdag funkar hans musik fint. Förutsatt att du är på rätt humör och inte lyssnar för noga.

Kanske borde jag spela in ett eget blandband istället för att lyssna på Tjinder Singhs? Någon av låtarna kan säkert funka för att knyta ihop två andra som saknar en naturlig koppling.