Jaha, så damp då rockskivan ned på mitt skrivbord. Umeåbandet The Chronics är reinkarnerade precis som förut med skivan ”Make you move”.

Mitt i denna, av mig upplevda inflation på band som alla önskade att de hade fått kontrakt samtidigt som The Stooges eller för den delen Rolling Stones, så levereras The Chronics andra skiva. Det är definitivt inte lätt att vara band med rockiga intentioner och hamna på mitt skrivbord just nu.

Så, som väntat (tyvärr), är inte The Chronics särskilt originella. Det låter väl rätt OK. Det är energiskt och viljestyrt, men utan att någon gång bli så bra som till exempel The Facers andra skiva eller ens nå upp till det jag upplever som bra med musiken från slutet av 60-talet. Jag inser att det beror på två saker.

För det första har Chronics hamnat mellan den white-trash-rock som Rocket from the Crypt lyckas leverera, och ett slags gubbigt rockband som vill spela solon. Det finns för lite distans till både hårpomadan och amerikansk/kanadensiska rocken av farbror-i-läderbrallor-på-nyinköpt-Yamaha-fast-HD-modellen.

För det andra så tycker jag inte att det sticker ut någonstans. Visst är det jädrigt välspelat av dessa Umeå-grabbar, men det finns det fler band som klarar av det. Jag förstår vad Mikael menade när han skrev att detta är lagom. För det är det till större delar. Så där lagom utan att gå över gränsen för varken dåligt eller bra.

Visst finns även bra spår såsom ”Whatever you do” (lyssna på den inledande meningen, den är hysteriskt kul faktiskt) och fartdoftande ”Soulshaker” med skönt svalkande kör. Men det räcker inte.

Men visst, vill någon ha allt som ges ut av svenska band med rockpretentioner så är det bara att införskaffa skivan. Jag tycker dock inte den når upp till mina krav och önskemål. The Chronics är samspelta och låter nog så rejält, men allt är så där måttligt på alla sätt och vis.

Lagom – helt enkelt.