Filmen ”O Brother, Where Art Thou” lyfte upp den riktigt gamla countrymusiken i rampljuset igen. Stilar som appalachian och bluegrass som levt ett ganska undanskymt liv blev plötsligt på modet igen. Soundtracket blev en miljonsäljare och en turné baserad på detsamma planeras. Filmens makt.

Samlingen ”Lonesome Valley” riktar sig i första hand till alla som hittade till countryn med hjälp av ovan nämnda film. Här finns ett par av låtarna från filmen i ursprungliga, eller åtminstone äldre, versioner. Självklart är den ena ”Man of Constant Sorrow”, här framförd av Ralph Stanley & The Clinch Mountain Boys.

Här finns låtar inspelade så tidigt som 1947 och så sent som 1997. 50 års spann. Trots det låter materialet förvånansvärt sammanhållet. Det tyder på ett engagerat och initierat val.

Att mitt eget förhållande till countryn i de flesta av dess former är tämligen begränsat och att den enda artist jag känner igen är Gillian Welch gör mig kanske till fel recensent. Samtidigt är det ju sådana som mig den här skivan riktar sig till. Lyssnare som precis börjat utforska countryn.

Jag måste nog erkänna att jag inte riktigt funnit mig hemmastadd bland felor, banjos och dragspel. Lite för ofta vill jag plocka fram det gamla skällsordet hästjazz med tillägget ”för mycket” framför.

Överlägset bäst är Doc Watsons version av ”Down in the Valley to Pray”.

Trots att jag inte mår fysiskt dåligt av att lyssna på den här skivan kan jag inte med hedern i behåll säga att jag gillar den heller. Jag får elaka bilder av inavlade rednecks i huvudet lite för ofta. När jag såg filmen skrattade jag med dem. Nu får de mig faktiskt att bli lite illa till mods. Jag kan acceptera musiken och rent av tycka att det är lite ironikul emellanåt. Men bra? Nej, inte särskilt ofta.

Det är med viss skräck jag påminns om att jag faktiskt tackat ja till att spela country i mer eller mindre 72 timmar i sträck i maj. Om ungefär två månader.