Om man har svårt för doktorns lyrik så har man nog extra svårt med den här skivan. Om man gillar den, lyriken alltså, har man desto roligare till »Stjärnjerry«. För här finns de mest putslustiga texterna Doktor Kosmos har skrivit hittills (ja, jag menar tramsigare än ”Socialmedicin”). Som alltid sprider de, mitt bland det som verkar vara bara larv, små pärlor av klockrena iakttagelser från Sverige.

På ”Stjärnjerry” går de dock riktigt nära gränsen. Gränsen till att jag håller med om kritiken som orkestern brukar få av deras belackare som anser dem vara alltför studentikosa. Vissa dagar när jag lyssnar tycker jag till och med att de går över den här. Men jag skulle aldrig säga att det är meningslöst för det.

Visst kan man också anklaga dem för att vara elitistiska. För det är de väl också på sitt sätt. På det sätt alla som är övertygade om att de har rätt är. Vad skall man annars vara? Skamsen? Om övertygelse är elitism så är jag hellre elitist.

Oavsett så berör de. Om det inte gör det är jag övertygad om att det mer beror på att det är svårt att släppa garden. Att acceptera att det är på låtsas OCH på riktigt. Att acceptera att snytingen kommer från dig själv och din egen förståelse.

”Stjärnjerry” är första delen i den rockopera som slutfördes (?) med ”Evas story”. Och berättelsen får tillåtelse att ta plats här. På ”Evas story” passas melodierna mer in i historien, här styr historien låtarna mer. Främst tack vare berättarrösten som för sagan framåt och leder in i sångerna. Vissa spår, som ”Tjejerna”, kan bara hjälpligt härledas till historien, men tack vare berättaren funkar det ändå.

Favoriterna på skivan har varierat över tiden. De jag till slut landat på är ”Dåliga stället”, ”Rymdetrippen” och av någon konstig anledning ”Juan Lasergun”. Visst skrattar jag ibland åt ”Hoten”, ”Mobbaren” och några av de andra, men för det mesta känner jag mig lite trött på skämten. På det sättet vinner ”Evas story”, för där finns mer att ta i bakom orden, för där tilltalar musiken mer.

Ett litet tillägg bara. Trots att jag gillar dem minst är det de ”skojigaste” låtarna jag gnolar på dagen efter jag hört skivan. Go figure.