Caesars Palace. Det är nåt som är knepigt med dem. Jag kan inte sätta fingret på det. Jag funkar ungefär så här när jag närmar mig dem. Tvekar lite. Vågar inte riktigt lyssna. Lyssnar. Faller pladask. Lyssnar igen. Gillar det mer. Lyssnar oavbrutet i en månad. Kanske två. Sen tar det slut och jag lyssnar inte förrän de släpper något nytt igen.

De hör våren till. Så fort solen börjar ta överhanden vill jag höra nytt. Raden av singelspår som ackompanjerat vilda vårfester börjar nästan bli löjlig. 1998 var det ”Kick You Out”, ”You're my Favourite” och ”Let's Go Parking Baby” som räddade festerna. År 2000 ”Punkrocker”, ”Crackin' Up” och ”Fun & Games”.

Våren 2002 tillhör ”Jerk It Out”.

Trots att jag den här gången var helt säker på att jag inte skulle gilla Caesars Palace. Jag var beredd att såga dem. Jag tror nästan att jag inte ville gilla.

I samma stund som jag hör orgeln braka igång i ”Jerk It Out” står jag där med ett fånigt flin på läpparna och vill inget annat än samla goda vänner och blanda billigt rödvin med ginger ale.

Jag tror banne mig jag kan känna doften från en grill också.

”Jerk It Out” är en Jocke Åhlund-komposition som producerats tillsammans med Fabian ”Phat Fabe” Torsson. Det är en typisk Caesars-låt. Svängig och snabbfästande. Phat Fabe har försett den med några typiska fetsynthljud som blandar upp låten mot slutet. Den är nog lite rakare och mindre fuzzig än låtarna på ”Cherry Kicks”.

De tre bonusspåren som följer är kanske inte mer än ok (det tredje, ”Junebug” är dessutom bara en knapp minut av studiorepande och räknas väl kanske inte som en låt). Cesar Vidals bidrag ”Crazy Chick” och ”Can't Feel My Toes” är båda ganska intetsägande. De känns lite ofärdiga. Som produktionsdemos ungefär. Det sänker helhetsintrycket ett snäpp. Jag gissar att ingen av dem finns med på fullängdaren, åtminstone inte i de här versionerna. Och det är inte de som föranleder det höga betyget.

Å andra sidan, våren 2002 tillhör ”Jerk It Out”.