Bra trio i rock från New York. Som gjort för en ny hajp. I april kommer skivan till Europa och samma månad spelar de som förband till The Jon Spencer Blues Explosion i London med en efterföljande egen klubbturné. En eller två månader kvar till en framsida på NME alltså.

Om man skall tala om en ny våg (next, new new eller någon annan wave) så har de mest gemensamt med White Stripes, och då menar jag inte det faktum att Karen O är kvinna och att hon därmed automatiskt skulle ha något gemensamt med Meg White. Utan det är snarare bluesen och den minimalistiska instrumenteringen som är den gemensamma nämnaren. Fast i Yeah Yeah Yeahs fall är det en mer modern version av blues. Att JSBX valt dem som förband är inte särskilt förvånande. Fast om inte Jon, Russel och Judahs nya material håller måttet kommer YYYs sparka dom av scenen, spelandes Blues Explosionens eget spel. Och som referenspunkt kan jag tillägga att jag älskar JSBX. YYY är dödscoola och dödsföraktande. Rock.

Karen O är dessutom sex på samma sätt som Cristina Martinez i Boss Hog är sex. I allt från ord till uttal. Och som en av de mest äkta känslorna är lust en fruktansvärt bra ingrediens för rock. I inledande Bang skanderar hon ”As a fuck, son, you suck” och övergår till en viskad, stönad refräng av ”The bigger, the better” om och om igen. Sex är inte den enda kopplingen till Boss Hog heller. Skivan är producerad av Jerry Teel som faktiskt har spelat gitarr en kort sejour i Boss Hog (och Cristina var med ett tag i hans Honeymoon Killers).

Ep:n är inte fantastisk rakt igenom, men när svetten stänker i Bang, när det ryker Sonic Youth om Art Star eller när de stöddigt proklamerar att den tid som kommer är deras tid i Our Time är det så bra att man hungrar efter fullängdaren de skall spela in när turnéerna är färdiga.