Det är rätt lätt att komma att tänka på andra band när man lyssnar på The Motorhomes av årgång 2002. Lika lätt är det att droppa namn.

Det enklaste sättet att sammanfatta det hela är att konstatera att de inte låter som The Motorhomes längre. Inte det The Motorhomes vi lärde känna 1999.

Förstasingeln The Man var det officiella startskottet för identitetsbytet. I warp-fart (allt är ju som bekant relativt) dunkade en av årets hittills bästa hitlåtar fram och den har inte tappat fart än.

Balladmakarna visade sig vara popsnören.

Jag droppade The Wannadies i recensionen av The Man och den liknelsen känns fortfarande okej till viss del. Till fullängdaren har de bjudit in fler svenska band. Det låter åtminstone så.

I Long Distance Runners hälsar Yvonne på. Det är visserligen Mattias Edlund och inte Henric de la Cour vid mikrofonen, men vid ett blindtest skulle nog Eskilstunabandet få fler röster än Jönköpings stoltheter.

I ”Go!” är det Bad Cash Quartet som hjälper till. Det fungerar inte lika bra. Det kraschar inte totalt men BCQ är bättre på att förvalta Broder Daniels kulturarv än The Motorhomes. Även ”Love” för tankarna till västkusten.

Refrängen och vissa andra delar av The End skulle kunna vara Håkan Hellström på engelska om han hade haft en bättre sångröst i klassisk bemärkelse. Till och med falsettkörerna är på plats.

Den namnlösa låten med siffran 4 på plattan har ändrat text sedan den spelades akustiskt på SVT:s Musikbyrån. Tyvärr ska tilläggas. I refrängen har orden ”I Love the USA” bytts ut mot ”I love the modern age”. Men å andra sidan går budskapet fram ändå.

Rock'n'roll & Super Bowl
You gave us Elvis and the A-bomb
Now you can shine your light on everyone

I love the modern age
I love the modern age

I love the way they say
Be like us or we'll blow you away

Rent musikaliskt känns den lika delar malplacerad och spännande. När jag hörde den på TV utgick jag från att det var mer eller mindre ett spex eller jam. Vad man än tyckt och tänkt om The Motorhomes tidigare så har ”lekfullt” knappast varit ett av de ord man varit närmast att ta till. Att se dem spela låten i en akustisk version spädde på känslan man fått efter The Man. Inte samma lika.

Variationen i stilar och tempo är som sagt var rätt stor. ”I Wanna Make You Sing” är mer traditionell upptempo-pop medan Stop Me känns mycket ruffigare. Lite mer västkustsvibbar.

De långsamma, svepande, nästan pompösa låtarna som präglade första skivan känns avlägsna. Även om det inte råder någon brist på lugna låtar är det ett annat sound. Congas är visserligen en ballad, men den känns The Motorhomes 2002, inte 1999. Inte för att den är direkt avskalad men det är ändå mycket enklare och luftigare. Även Psalm tillhör de lugnare styckena. En låt som för tankarna till ett annat Eskilstunaband med försmak för personnamn. Mycket snyggt blåsparti.

För ett par, tre år sedan var The Motorhomes bland de hetaste av de heta. Men allt har en baksida. Så även framgången. Som en följd av hela cirkusen mådde de inte medlemmarna så bra. Splittringen var nära. De var ett band i kris. Det kanske de fortfarande är. Men de är främst ett band i utveckling. Hur länge de orkar fortsätta loppet får framtiden utvisa men The Long Distance Runner gör att man gärna hänger på ett varv till.