En gång i tiden gjorde Magnum världens bästa episka hårdrock. Under åttiotalet släppte Tony Clarkin, Bob Catley, Mark Stanway och kompani en rad klassiska album. Album som jag värderar oerhört högt.

Bandet debuterade 1978 med ”Kingdom of madness” och avslutade sin karriär med albumet ”Rock art” 1995. Då för att nestorn och låtskrivaren Tony Clarkin bestämt sig för att hjälpa fram yngre förmågor istället. Många tyckte nog det var rimligt att lägga ner bandet, eftersom bandet efter sin misslyckade satsning på karriär i USA under åttiotalets avslutning aldrig riktigt lyckades göra lika starka låtar som förr.

Starka låtar med stort patos har alltid varit Magnums signum. Episk hårdrock, på gränsen till symfonirock, men med allsångsvänliga refränger. En skicklig låtskrivare i Tony Clarkin, en flyhänt keyboardist i Mark Stanway, och en av hårdrockens främsta sångare i lille Bob Catley, en man som kunde domptera en publik som få. Alltid med stor trovärdighet sjungandes djupa texter om krig, fred, orättvisor och andra knepiga saker. Inte helt sällan invävd i nån sorts fantasy/mystik-tema.

Nåväl, efter att Magnum lades ner gav Clarkin och Catley varandra en ny chans i Hard Rain. Catley hann också göra ett par soloskivor. Men nu har alltså herrar Clarkin och Catley återförenats med keyboadisten Mark Stanway för att av någon outgrundlig anledning ge oss ett nytt album, med 12 nya låtar. Med i bandet är också Al Barrow som håller i basen. Någon trummis finns inte namngiven på skivan, men Harry James från Thunder kommer vara med under den kommande turnén.

Innan jag lägger i CD:n för att lyssna på låtarna fastnar jag på omslaget. Detta band begåvades med oerhört snygga skivomslag signerade Rodney Matthews tidigare. Nu har de fått nöja sig med ett hemskt omslag som ser mer än lovligt desktoppat ut. Redan där har vi passerat gränsen för det värdiga i denna comeback. Sedan kommer låtarna.

För att göra lidandet kort konstaterar jag att ingen låt på detta album kommer i närheten av det Magnum en gång i tiden gjorde. Mest låter bandet år 2002 som ett soppigt pubrockande dansband med hårdrock-komplex. De ser också ut så på nytagna bilder. Och det gör ont ska ni veta. Det finns inga förmildrande omständigheter. Möjligen är låtarna ”That holy touch” och ”Cry” lite bättre än de andra, men det är som att jämföra varmt bajs med kallt.

Alla kvaliteter är borta. Jag har – nästan desperat – försökt hitta några, men måste konstatera att det här är något av det sämsta jag tvingats lyssna på så här många gånger. Utsmetat, halvhjärtat och tragiskt.

Jag har älskat det här bandet. Sett dem flera gånger. Därför är det oerhört trist att konstatera att detta album inte innehöll något minnesvärt.

De har gjort fantastiska låtar som ”Need a lot of love”, ”The Spirit”, ”Soldier of the line” och ”How far Jerusalem”. Var de verkligen tvugna att göra det här?

Snälla, dra ut sladden. Det här är helt ovärdigt.