Tredje riktiga studioplattan med Alanis. Alltså kvinnan Alanis – inte barnstjärnan.

Sedan ”Jagged Little Pill” slog ner som en bomb när den kom 1995 har hon varit en av den kvinnliga rockens stora ikoner. Mindre ruffig än Polly och mer mainstream än Ani, men med trogna fans och följeslagare över hela världen.

Uppföljaren Supposed Former Infatuation Junkie var aldrig i närheten av Jagged Little Pill, vare sig vad gäller kommersiell framgång eller låtarna. Under Rug Swept känns ungefär likadan. Det är ingen dålig platta, men den kommer förmodligen inte att förändra livet för någon, på det sätt som Jagged Little Pill gjorde för många av de miljoner människor som köpte skivan.

Under Rug Swept bjuder på mer av samma lika som de två tidigare plattorna. Men lite sämre, lite blekare och bra mycket mindre engagerande.

Första singeln Hands Clean visade upp en Alanis som var gladare än någonsin. Skivan som helhet bjuder på ett smörgåsbord med ungefär samma rätter som vi lärt oss känna igen sedan tidigare.

Mest mellantempo. Forsande textflöden. Några tunga låtar i stil med de som fanns på Supposed Former Infatuation Junkie. Och några lugna låtar.

Alanis har producerat skivan och skrivit alla låtarna själv, men det har inte fört med sig några större förändringar jämfört med hur det lät när hon samarbetade med Glen Ballard. Det är fortfarande radiovänlig poprock som är melodin.

Skivan är väldigt jämn. Men på samma sätt som det inte finns några egentliga bottennapp saknas även de klockrena topparna.

Flinch är en snygg ballad med en text som fångar örat en stund.

Utopia känns kanske lite väl sockersött flummig.

So Unsexy känns för tjejig. Fråga mig inte vad jag menar, men även om Alanis texter nästan alltid har ett utpräglat kvinnligt perspektiv känns refrängen som om man misstag hamnat mitt i bohemiska kvinnoklubbens årliga ”fatta varandras händer så sjunger vi ut våra känslor”-session. Inte bara behagligt. Man känner sig som en inkräktare som när som helst kommer att kastas ut.

That Particular Time har vi hört henne göra förut med andra titlar, men den är stark ändå.

A Man visar upp muskel-Alanis med de distade gitarrerna som grund för den patenterade joddelsången späckad med stämmor.

I Narcissus kommer den elaka och tillrättavisande Alanis fram. En självgod man får veta att han lever. På fel sätt.

Roligast på plattan är den klockrena riff-stölden i inledande 21 Things I Want in a Lover. Vet inte om den gode Ronnie James Dio är en stor inspirationskälla för Alanis men gitarrerna är tagna från Don't Talk to Strangers. Lite lätt modifierade men ändå ett fall för lån-musiker-emellan-domstolen. En av de bästa låtarna.

Det som saknas är överraskningar. Låtar som bryter mönstret totalt. Som Baba på förra plattan. Eller kanske främst Your House på Jagged Little Pill. Efter skivans förmodade sista låt och några minuters tystnad kommer den. En a capella-låt som inte står med på omslaget. Kanske den skivans höjdpunkt med en text som tvärvänder och slår hårt mitt i solar plexus.

Såna låtar och texter saknas på Under Rug Swept.

Alanis lever kanske inte upp till förväntningarna, eller snarare förhoppningarna, men när man väl köpt läget är det svårt att vara riktigt besviken. ”Under Rug Swept” är ingen milstolpe, snarare en parantes. Men en parantes som är rätt trevlig att lyssna på.