Under promotionresan för sin nya platta hävdade AIR i intervju efter intervju att den enbart handlade om sex. Hela skivan 10 000 Hz Legend byggde på några sexuella fantasier som drömts fram under deras prydliga AIR-frisyrer.

De flesta journalister och recensenter mötte påståendet med tystnad. Och det är förståeligt. Eftersom AIR till skillnad från de flesta andra människor lever i en kulturtradition där musikalisk pornografi är en av de helt centrala strömningarna.

Den franska.

Vissa yttringar av den traditionen – som alla uteslutande komponerats av Serge Gainsbourg – är så pass uppenbara att de inte går att missförstå av någon. Men om man inte känner till Frankrikes rockhistoria så är det svårt att relatera till subtiliteterna, och därigenom den kanske störste musikaliske pornografen av dem alla.

En man som lyckats återskapa porrens vulgära, förnedrande men motvilligt upphetsande formel i musik.

AIR hade nämligen aldrig, aldrig, aldrig någonsin kunnat göra något som ens vagt påminde om AIR om inte mannen som förenade sex med svagströmselektronik redan i syntarnas barndom, gjort framtidens snaskmusik för 25 år sedan. The King of Sleaze. The Conductor of the Masses (Vilket är titeln på den tidning som har undertiteln: The international Jean Michel Jarre magazine)

Just det. Jean Michel Jarre.

En man med ett fanatiskt följe, vars osannolika berömdhet har sitt ursprung i en enda låt: Oxygene (part IV).

På ett riktigt mäktigt porrfilmsgroove, till största delen baserat på Boss-trummaskinens snillrika imitation av rytminstrumentet ”gurkan” lägger denne snygge och självupptagne fransman följsamma och förväntansfulla Vetenskapens världsharmonier. Just som för att han ville förstärka känslan av att det här är fransk biologi fullt upptagen med att reproducera sig. Endast observerad av en kameralins.

Ja, och sen då?

Nej, inget sen. Jean Michel pågår. Jean Michel kan lägga förväntansfulla Vetenskapens världsharmonier på mäktiga porrfilmsgrooves hur länge du vill. Eftersom ingenting varieras lämnas inte heller någonting åt slumpen.

Det är exakt.

Utom möjligtvis de solon som aldrig har någon aning om vart de ska ta vägen. De kanar runt lite i Jean Michels treackordslåtar utan att hitta vare sig ingång eller utgång eller höger och vänster. Jean Michels låtar är i princip en enda lång ”repeat and fade”. Och nu kan jag inte låta bli att sätta Oxygene (part IV) på repeat varje gång den fadeat iväg.

Häromdagen slängde nämligen nöjesredaktören Göran föraktfullt en skiva han inte ville ha på mig: No Stress part III. Ännu ett försök i genren desperat målgruppstänkande i juletid från koncernen EMI. Mitt emellan Åsa Jinder, Robert Miles, Deep Forest och Era hade musikredaktören på EMI klämt in Oxygene (part IV).

En fruktansvärd samling.

En samling med så mycket hemskt sammanpackat på så litet utrymme att dess gravitation var mycket starkare än hos ordinär plast. Men kanske just på grund av den starka kraften kunde mina tankar inte sluta cirkla kring ett av namnen på listan: Jean Michel Jarre.

Desto snabbare roterade de eftersom hans namn är så innehållslöst. Ett svart hål i min musikaliska bildning. En artist som tilltalade anemiska tonårskillar som inte tilltalades av Smiths. Anemiska killar som jag trodde försökte fly sina tonårsfrustrationer med Jean Michel, Saga och Pink Floyd.

Nu förstår jag bättre.

Det var killarna som lyssnade på Jean Michel Jarre som levde ut sin liderlighet. Smiths-killarna tryckte ner den.

Jag trycker fram låt 3 på No Stress III. Plötsligt mindes jag något jag aldrig vetat.

Att Oxygene (part IV) bara är 4:06 lång.

Att det här är pop lika lättviktig som fransk rockjournalistik.

Att Jean Michel älskade John Barry så mycket att han försökte göra en beaucoup de sexigare version av Theme from Persuaders på en memorymoog.

Att det är genialiskt. Att han hade AIR-frissa långt innan AIR eller att det var sån här musik som fanns på de demos som Alex i A Clockwork Orange skulle ha skickat till framtidsskivbolaget framtids-EMI i framtiden om han nu hade gjort demos och inte varit värsting istället.

Att det bara är i Frankrike man kan göra sådan här musik.

Jean Michels uppdrag redan från början att skapa sex i elektronisk form. 1969 spelar han in sin första synthpoplåt och döper den till Erosmachine. Han hycklar inte, han ska förena maskinen med erotiken.

När han många år senare uppfinner den världsberömda ljusorgeln vill han gå längre. Han försöker samtidigt upplösa gränsen mellan människa och instrument. Han vill själv bli – Erosmachine.

1976, obekymrad om att musikhistorien ska kalla detta punkens år, släpper han Oxygene – som titeln antyder en sorts musikalisk strypsex – främst uppskattad av folk som tänder på andnöd. En skiva med sex låtar, kallade Oxygene (part I), Oxygene (part II), etc… Formen är som sagt genomgående. Porrgroves och vetenskapens värld.

Men han lyckas över förväntan i del fyra. Plötsligt börjar killen med AIR-frissan att självsvänga, och han rider på sitt elektriska sängkammarsväng ända in i musikhistorien. Men bara tre år senare står Jean Michel vid avgrunden. 1979 är året som The Concert Spectacular föds. Från svängkammaren tar Jean Michel sin elektronmusikblandning utomhus. Närmare bestämt till Place de la Concorde i Paris. Det är den 14 Juli. Enligt en inofficiell polsk Jarre-site på Internet ska Mick Jagger efter föreställningen ha sagt: ”Jag har aldrig sett något liknande i hela mitt liv”.

Det blir bara värre.

1990 är ett ödesår av Sagan om Ringen-format för den snygge Jean Michel. Samma år släpper han ett album betitlat Waiting for Cousteau (ja, det syftar faktiskt på undervattensforskaren), han spelar inför två miljoner människor i Paris och kommer därmed in i Guiness rekordbok. Till priset av 75 000 dollar komponerar han en företagshymn åt firman Lyonnaise des Eaux-Dumez.

Det är 1990.

Jean Michel är hela världens Sexy Boy. En sorts musikalisk bigamist.

Och det blir bara värre.

Det blir helt franskt.