Jag tror det var tidigt i december den dök upp, förhandssingeln ”Into the Dark”. Oavsett vilket var den dagens låt genom hela månaden. Jag började varje dag med att spela ”Into the Dark”. Inte för att det var den mest fantastiska låt jag någonsin hört, men den hade något som gjorde mig på gott humör. En fransk agentfilmsinfluerad, lättfunkig och småjazzig, trumpet- och elpianoutflykt. Jag tror att det var meningen att den skulle locka folk ut på dansgolvet. Men jag vet inte jag. För mig funkade den på andra nivåer. Det var något bekant över den som jag inte kunde sätta fingret på just då.

Hammondjazz skrevs det om Top Secret på vår interna e-postlista som beskrivning av hur det lät. Det är kanske rätt på något vis, men samtidigt inte alls sant. För det låter varken Klaus Wunderlich eller The Meters om Marc Moulin. Varken kulkasst eller knasbra alltså. Nej, Marc Moulin kommer från jazzen. Det hörs tydligt. De senaste 20 åren har han befunnit sig i elektronikmusikens utkanter, främst genom Telex som kom kom att influera delar av Detroits techno- och housescen.

På Top Secret återvänder Marc Moulin till jazzen utan att glömma elektroniken. Men mest av allt är det här en jazzskiva som för tankarna till bland annat John Coltranes mer experimentella utflykter.

Som bäst tycker jag att det blir när Moulin lyckas kombinera housemusiken och jazzen, som i Organ till exempel. Dansant och monotont, varierat och organiskt – allt på samma gång. Här lättas musiken upp av en kvinnlig röst som sjunger slingan Ooooh Maybe You’re Calling Me genom låten. En extra krydda som gör det lättare att ta till sig musiken. Floppar skivan går det alltid att licensiera ett sådant spår till Hed Kandis Winter Chill-serie. Här finns ett par spår till som passar in i den mallen.

Jag kommer på mig själv att tänka på en del svensk musik från de senaste tio åren när jag lyssnar på Top Secret. Jag tänker bland annat på Christian Falk och hans Swedish Open. Mest tänker jag på Jon Rekdal. Det var hans utflykter med R-Time i början av 90-talet som var det där jag inte riktigt kunde sätta fingret på när jag först hörde Into the Dark. Andraspåret What? är också det en komposition som skulle ha kunnat släppts på Telegram under 90-talets tre första år.

Mest är det nog tänkt att jag skall tänka just Frankrike och de senaste årens explosion av fransk jazzinfluerad house. Jag tror att det är i den kontexten franska Blue Note helst vill placera in sin artist. Och varför inte? Det finns gott om gemensamma drag och referenspunkter. Även om Marc Moulin är mest jazz och minst house av dem alla. Mest avantgardist och minst pop också. Så även om jag tycker att det svänger för det mesta lär han knappast få en hoper pophits på den här skivan.