Jag hoppas innerligt att du sett filmen ”Clerks”. Världens roligaste film i konkurrens med ”Mars Attacks”. Med inga pengar alls och ett manus späckat med dialog som handlar om? ingenting, lyckades Kevin Smith få ihop en lysande debut.

Den har följts upp mer eller mindre framgångsrikt av ”Mallrats”, ”Chasing Amy”, ”Dogma” och nu senast ”Jay and Silent Bob Strike Back”.

Den osannolika Silent Bob, gestaltad av Kevin Smith själv, och hans irritera(n)de polare Jay var med redan i den första filmen och där fyllde deras utflippade karaktärer sin skor väl. Men de senare filmerna mådde inte bättre av att de fick allt mer utrymme. Det hade till exempel varit roligt att åter igen få stifta bekantskap med några av de andra figurerna från ”Clerks”; förlorarna Dante och Randal, eller att få redan på om Veronicas syn på vad som är sex har ändrats. Sifffran 37 får för alltid en helt ny innebörd efter att ha sett filmen.

Detta skrivet med reservation för att jag ännu inte sett ”Jay and Silent Bob Strike Back”.

Det finns ju olika typer av soundtrack. Detta får klassificeras in i ”varannat spår dialog varannat handplockad låt som egentligen inte har nåt med filmen att göra”-genren. Den enda egna ”låten” är ”Jay's Rap” vars text gör en djupdykning i Jays favoritämnen: sex, knark och spånken. Kanske inget som går till historien men den känns ”värdig honom”. Även om skivan bjuder på en stunds okej lyssning kommer den knappast platsa i soundtrackens Hall of Fame.

Tyvärr finns inga okända höjdarlåtar i klass med ”Chewbacca” med Supernova eller den oförglömliga ”Berserker” med Love Among Freaks som båda var med i ”Clerks”, på ”Jay and Silent Bob Strike Back”. Plattan bjuder mestadels på en salig blandning av mer eller mindre kända låtar i olika genrer.

Bland de mer väntade bidragen i den amerikanska loser/humor-skolan finns till exempel Bloodhound Gang med ”Jackass”, Marcy Playground med ”The Devil's Song” och inte fullt så kända Stroke 9 med ”Kick Some Ass”.

Hiphopen levereras av Run DMC, ”Tougher Than Leather”, blågule Thomas Rusiak, ”Hiphopper” och rökdimmige Afroman med maja-mantrat ”Because I Got High”.

Det hela rundas av med ett par ”godingar” i form av Steppenwolfs ”Magic Carpet Ride” och Bon Jovis ”Bad Medicine”. Kanske inte så spännande?

Att PJ Harveys ”This Is Love” är en höjdare är ju ingen direkt nyhet. Annars är det väl, tro't eller ej Marcy Playgrounds ”The Devil's Song”, tillsammans med Morris Day and the Times svängiga ”Jungle Love” och Dave Pirners drömska instrumentallåt ”Tube of Wonderful” som är de gömda juverna på plattan. De låtar som för min del skulle kunna berättiga ett köp. Om man inte tycker att dialogsnuttarna är anledning nog vill säga. Svårt att riktigt veta innan man sett filmen, men det finns ett par dialoger som verkar riktigt lovande.

Soundtracket är okej. Varken mer eller mindre. Den största behållningen och överraskningen är nog att höra torre Ben Affleck driva med sig själv. Sådant gör att man får lite hopp för mänskligheten.