Inte många klarar att gå från klaraste pop till en datoriserad version av ”Brazil” via Ministry på en väl sammanhållen platta. Cornelius (egentligen Keigo Oyamada) gör det.

Han bygger ett eget ljudkollage med takt över ofullständig takt, lager på lager, utan att det någonsin blir splittrat. Vattendroppar får bli taktslag och vågor får bli melodier. Gitarrslingorna sjunger över och mot varandra så att 1 + 1 aldrig bara blir 2. Hans röst rinner över håligheterna och fyller ut ljudbilden med långa mjuka toner. Jag trodde att ”Fantasma” var så bra som det kunde bli, det blev ännu bättre.

Orädd för missljud och oväsen inleder Bug som en uppvaknande morgon. Elektroniken sträcker på sig, täckelsen faller och brister. Liksom för att vänja oss vid hans Point of View (Point), som är ett underbart rullande stereoexperiment. Precis som förra skivan sitter Cornelius med handen i godispåsen som är populärmusikens arv och plockar upp godbitar en efter en. Smakerna är västerländska, men tuggandet österländskt.

Dessutom är det skönt befriat från den ironiska bismaken som brukar följa med andra japanska popartister såsom Pizzicato 5. Från Cornelius stiger bara den goda aromen som kommer från kärlek till musik.

Det finns så många saker på skivan som nästan tårar mina ögon av lycka. Som kakofonin av slagverk under synthfåglarna i Bird Watching at Inner Forest, talsyntesduetten i Brazil, det utdragna Suuumoooke till den stötiga gitarren i Smoke eller basgången som leder fram till breaket med ”[the] deja vu experience” i Another View Point. Och när jag kommer fram till den galet drivna versionen av Ministrys Thieves i I Hate Hate är lyckotårarna där. Ministry kunde inte gjort det hårdare, trots att den i Cornelius händer nästan känns mjuk samtidigt.

Jag är nästan benägen att citera Karin som kommenterade min Håkan Hellström-recension med orden ”den som inte gillar den här skivan gillar inte musik”, men det vore väl att ta i – den här gången också.