Visst är det befirande att lyssna på amerikanska hiphopares dissningar av varandra? Inget hymlande med vem man rappar om. Bara rakt på. Stenhårt. Vulgärt. Irriterande. Alla ”god smak”-filter i världen slår i bott och blinkar intensivt rött. Instinktivt vill jag såga, bara för att det är så man ska reagera. Särskilt efter Biggie och 2Pac.

Men, jämför med svenska kollegor som vräker ur sig att de är bäst och att alla andra stinker i ena stunden, för att i nästa plocka in större delen av scenen som gäster. Att slåss med väderkvarnar klarar vem som helst. Att namnge är på alla sätt och vis ärligare. Jag skulle vilja höra fler svenska låtar à la ”Hiphopbönder”.

Därför blir jag faktiskt glad av Nas pissförbannade svar på Jay-Z:s ”Takeover”. I ”Ether” slår Nas vilt omkring sig och oftast under bältet på Jigga. Juvenilt? Javisst! Samtidigt brinner den gamle på allvar för första gången sedan ”Illmatic”. Han låter energin och vreden från öppningen rinna över på flera av de andra låtarna. Pikarna av Jigga dyker upp mer eller mindre genom hela albumet. Deras bråk är bränslet som föder Nas eld. Jag tror att det är det som saknats på senare år.

DJ Premier bidrar som vanligt med ett spår, den g-funkiga ”2nd Childhood”, men den här gången dominerar inte hans bidrag. Ärligt talat är g-funk inte Premiers rätta domän och det luktar lite unket om den, som om den legat i skafferiet sedan 1993. Oväntat trist.

Nas verkar annars ha lagt en hel del jobb på valet av beats. Large Professor är den enda som fått med två spår, i övrigt är det olika producenter rakt igenom. Nas själva har hjälpt till att producera ett par av låtarna. Noterbart är annars att det senaste årets båda dominanter, Dr Dre och The Neptunes, lyser med sin frånvaro.

Lite lider skivan av att så många kockar blandats in. Även om det mesta är riktigt bra finns här en del som inte är mer än helt ok. Det finns en del transportsträckor som jag kunnat klara mig utan. Och ibland låter Nas lika tröttkörd som han ser ut att vara på baksidan av CD-fodralet där en pluffsig och pundig Nas stirrar tomt framför sig med en bakgata inredigerad bakom sig.

För det mesta är Nas ändå att räkna med igen och jag har inga problem med att hävda att det här är det bästa han gjort sedan debuten ”Illmatic”. Även om det inte är en ny klassiker.