Det är så rått. Det är så enkelt. Jag kan inte annat än älska det.

The Hollywoods debutalbum som antingen inte har någon titel eller heter ”A Romp of Garage Madness and Instrumental Trash” (men jag tror snarare att det är en varubeteckning) dök upp lite lagom obemärkt strax före julhandeln. Hade jag inte råkat få syn på den i butiken hade det blivit årets gladaste överraskning i julklappshögen.

Instrumental skräpsurf. Det är mitt i prick. Precis så är det. Instrumental och surf är väl tämligen självförklarande, men skräp? Ja, det kanske behöver en närmare förklaring. Skräp förklarar både kontexten och ljudet. Skivans inramning är monster- och skräckfilm från framförallt 60-talet. Små korta ljudklipp startar eller avslutar flera av låtarna.

Ljudet är extremt skräpigt och får förmodligen dagens jägare efter det perfekta ljudet att sluta lyssna efter bara någon sekund. Särskilt gäller det trumljudet som låter enmikrofonsinspelning i replokalen lång väg. Det slamrar och skallrar. Oljud tycker säkert många. Själv tycker jag att det är charmigt.

Ett tips. Vrid upp volymen högt. Då låter det ännu bättre.

Tre av skivans sexton låtar kommer från de två singlar som föregått albumet, ”Masked Women Village”, ”U.S. Trenchcoat” och ”Werewolf Boy”. En är en cover, The Mummies ”Little Miss Tee-N-T”. Resten är nykomponerat.

Jag fascineras av att man inom tämligen snäva ramar lyckas med konststycket att variera sig och hitta nya vägar. Korta och finurliga surfmelodier perfekta att skaka näven i luften till eller dansa runt till. Rått och slamrigt.

Bonuspoäng för den snygga lila vinylen.

Det var inte helt självklart att The Hollywoods skulle klara övergången från sju tum till tolv. Andra singeln ”They Call Them Monsters… But We Call them The Hollywoods” fick mig att tvivla lite. Men i slutändan är det bara att konstatera att uppflyttningen gick som en dans.

Årets surfband på Hultsfreds stora dansbana?