De allvarliga, gråtmilda männen i kostym är tillbaka. Som du med största säkerhet redan hört så låter Weeping Willows anno 2001 rätt annorlunda jämfört med tidigare.

Inledande förstasingeln ”Touch Me” rusar fram i racerfart och de kännetecknande svävande tremologitarrerna och den känslospäckade vibratosången får stå tillbaka lite på bekostnad av en poppig hybrid med drag av old-school-britpop. Traditionellt melodimakande möter 90-talsproduktion.

En hit. Välförtjänt sådan.

När ”Disconnected” följer upp börjar man så smått undra om det bandet genomgått ett totalt identitetsbyte. En ännu snabbare poplåt med en uppbyggnad som för tankarna till Kent, Popsicle och andra gitarrband. Dock utan de obligatoriska fet-distpartierna.

Förutom att tempot höjts avsevärt i vissa låtar är det ett mycket modernare Weeping Willows som gör comeback. Modernare, fast ändå inte modernt. De gör fortfarande sin retrogrej. De gör den lika bra. Fast annorlunda. Istället för att bara hämta sin näring i 50-, 60 och 70-talets storslagna musik, med kompositörer som Burt Bacharach, så blandar de nu upp det med sina influenser från 80-talets britpop och en hel del Depeche Mode.

Synthinfluenserna är som tydligast i ”Falling”, som förväntas bli nästa singel. Det skulle vara kul att se Dave Gahans reaktion om han fick höra låten. Inte ens Depeche själva skulle kunna låta mer Depeche.

Inte dåligt men den tillhör inte de låtar som kryper in under skinnet. Fast vägen till reklamradion är nog utstakad.

Weeping Willows musik har alltid varit något av en motsägelse. Rent och snyggt utan att det känns kliniskt. Känslorna finns alltid i förgrunden. Så har det alltid varit och så är det fortfarande. Det nya soundet till trots.

En välsmord lagmaskin med Magnus Carlsons röst som förtrupp. Texter som får andra försök att skildra hjärta och smärta att likna hyllningsoden till gränslös glädje, framförs med en röst som skär sig in i hjärtats ensamma vrår.

Det finns gott om riktigt bra låtar på ”Into the Light”. De storslagna partierna i ”Untouchable”, ”You're Happy Now” är härligt kaloristinna. Nathalie Barustas och Katharina Nuttalls körer är mycket snygga skivan igenom.

”Somewhere” är fantastiskt vacker. Den klarar av balansgången på gränsen till det überpatetiska med bravur. En av bandet bästa låtar. Någonsin.

”If I Could See you Now” ligger inte långt efter.

Titelspåret ”Into the Light” är en stänkare med sköna distade gitarrer i refrängen. Den som tvivlar på att WW inte klarar av upptempo får här sina fördomar krossade.

”Return to Me” är elegant flummig med sina blekorientaliska rytmer, steelgitarrer och stråkar. Det låter som om en valiumpreparerad Robert Johnson är med på ett hörn och smyckar med sina gitarrer på 33 varv istället för de vanlig 78.

Weeping Willows gör en strålande comeback och även om ni har hört det förut är det nog nu de får sitt kommersiella genombrott. Såväl i Sverige som utomlands.

En av årets bästa svenska plattor.

Ni som redan gjort era årslistor: fram med tipp-ex eller suddgummin.