Det är något visst med religiös musik. I många fall kan man här hitta en ärlighet och en otvungenhet som känns märkligt fräsch. I andlig musik kan man ofta höra en extatisk glädje över att skapa själva musiken. Musiken blir ett sätt för den religiöse att bevisa sin lojalitet mot Guden. I lovsånger av skild karaktär kan den frälste vråla ut sin trohet och kanske, bara kanske, själv känna sig delaktig i hela heligheten.

Columbias Roots'n'blues-serie har gett ut ett brett spektra av den äldre amerikanska blues och folkmusiken. Skivan ”Preaching the Gospel: Holy Blues” ger en mängd smakprov på vild och rivig frikyrkogospel och religiösa blueslåtar från mitten av tjugotalet fram till mitten av trettitalet.

Det mesta på den här skivan är helt fantastiskt. Förmodligen är allt på den fantastiskt, bara att jag inte har en tillräckligt utvecklad smak för att fatta det än.

Flera av artisterna på skivan är mer eller mindre kända Bluesmusiker som Blind Willie Johnson och Josh White men det är inte de jag främst vill lyfta fram i den här recensionen.

Det är en annan karaktär. Ett enigma till människa som knockade mig direkt. Han heter Washington Phillips och verkar ha kommit från just ingenstans för att sedan efter några få inspelade låtar försvinna tillbaka dit med sin spöklika dolcheola.

För Phillips valde inte gitarren eller pianot som så många andra, nejdå, han valde dolcheolan. Ett instrument som dök upp under slutet av artonhundratalet och tillskrevs en galen uppfinnare och pianostämmare vid namn David P Boyd. I reklamen lovades ljudet ”av två gitarrer och två mandoliner”. I själva verket låter det som om någon spelar på en harpa med två stämgafflar.

Låtarna är långsamma underfundiga små funderingar kring den troendes liv och leverne. Främst ”Denomination blues”, som behandlar ett tema som tas upp alltför sällan bland frikyrkliga: Det spelar ingen roll hur du dyrkar din gud, huvudsaken är att du har Jesus grabben. Det spelar ingen roll om du står och skriker i en träkyrka i ett träsk eller om du hoppar bock över kreatur på tältmöten, blir biten i armen av en huggorm eller låter dig dränkas i svinkalla bergssjöar: har du inte Jesus i hjärtat har du ingenting.

En ovanligt ödmjuk inställning för att vara den här tiden.

Mindre än hundra dolcheolas tillverkades, endast en handfull finns kvar idag. De tillverkades i Ohio. Ingen vet hur Phillips dolcheola hamnade i Texas.

Ingen vet var Phillips tog vägen.

”You can go to the college, You can go to the School, but if You ain't got Jesus You an educated fool. That's all. I tell You that's all. But you better have Jesus, I tell You that's all.”
Washington Phillips – ”Denomination blues” (1927)