Det var med blandade känslor jag mottog beskedet från redaktör Hamberg att jag skulle recensera ”Aura”. The Mission är nämligen ett av banden vars skivor stod längst fram i skivbacken på pojkrummet i Malmö och som spelades oftare än vad som antagligen anses vara nyttigt. De var ett favoritband helt enkelt. Men efter albumen ”Gods Own Medicine”, ”Children” och singelsamlingen ”The First Chapter” har de inte direkt rosat marknaden. De skivor bandet släppt sedan dess är samtliga mer eller mindre umbärliga.

På nya ”Aura” är sig det mesta tyvärr likt. Samma mollstämningar, gamla bekanta ackordbyten, drivande basgångar, dundrande trummor och ekande ljudbild. Allt förpackat i en unken produktion från 1986. Och Wayne Hussey låter precis lika ansträngd som vanligt när han i inledande ”Evangeline” sjunger :

”Evangeline, bow down and worship the whiplash queen”.

”Smakfullt” och ”fräscht” är inte direkt de första ord som dyker upp. Det är inte helt lätt att smälta en sådan inledning. Ett intryck som inte blir mindre när Hussey i ”(Slave to) Lust” förkunnar:

”I'm sick of masturbation, of playing with myself. I don't wanna go blind”.

En bild jag inte gärna har på näthinnan.

Nu har The Mission genom åren inte direkt gjort sig kända för att aspirera på Nobelpriset i litteratur med sina texter men frågan är om de någonsin varit så långt bort som nu. Ibland blir effekten nästan ofrivilligt komisk som när de i ”Burlesque” skaldar:

”I met her in a bar in Barcelona.
She introduced herself, said her name was Mona.
She asked if I'd like a little company,
maybe some blow, a little ecstacy.
Of course I'm the kind that would never refuse.
I had time to kill, nothing to loose”

Ja, jösses.

Ibland undrar man nästan om The Mission menar allvar. ”Aura” är nämligen späckad av liknande minnesvärda strofer. När sedan musiken överlag är så mastodonttråkig att öronen somnar blir slutresultatet bara patetiskt och outhärdligt. De avslutande 15 minuterna med ”Cocoon” och ”In Denial” är inget jag önskar att någon ska behöva bli utsatt för.

Enda låten som sticker ut från mängden är tre minuter korta gladpopförsöket! (jo, det är sant) ”Happy” där de med ett gitarrsound hämtat från The Cure-klassikern försöker göra sin egen ”Friday I'm in Love”. ”Happy” kommer inte ens i närheten men är ändå med råge det roligaste spåret på ”Aura”. Samtidigt känns det lite symptomatiskt att bandets enda försök till förnyelse är inspirerat av en låt med snart tio år på nacken. The Mission är fast förankrade i mitten av 80-talet och verkar inte ens försöka bry sig om att ta sig därifrån.

Att ”Aura” ändå släpar sig upp till en tvåa i betyg beror till viss del på att den är så häpnadsväckande jämn. Det är smått imponerande att gå iland med att göra en skiva som är så rakt igenom urvattnad, fantasilös och förutsägbar. Men det andra och övervägande skälet är betydligt mer personligt och snarare ett utslag av nostalgi än något som har med själva skivan att göra. Hade det inte varit för att The Mission under mina tonår faktiskt betydde en hel del för mig hade betyget landat ännu lägre.

För nu är det verkligen inte roligt längre. Det är dags för Hussey att en gång för alla ta av sig hatten, solbrillorna och tillsammans med Craig Adams och de andra lägga instrumenten åt sidan.

The Mission is over.