Ur askorna efter det tumult som var The Jesus & Mary Chain reser sig sakta men säkert Freeheat, bestående av Jim Reid, Ben Lurie, Romi Mori och Nick Sanderson. Jim och Ben spelade tillsammans i JAMC under slutet av bandets kaotiska avslut och åren som ledde fram till det. Romi Mori har spelat i The Gun Club och Nick Sanderson i det mindre välkända Londonbandet Earl Brutus.

Här i Sverige har bandet redan hunnit få viss uppmärksamhet, framförallt i Sonic (fotografen Eva Edsjös bilder från artikeln pryder dessutom omslaget till denna EP). Hemma i England har det däremot gått trögare. Första EP:n ”Don't Worry, Be Happy” släpptes bara i USA. Nu är ”Retox” egentligen samma skiva, i ny förpackning på nytt skivbolag. En låt, ”The Long Goodbye”, har lagts till låtlistan och övriga spår har mixats och mastrats om. Hur stora skillnaderna är vet jag däremot inte.

Det är omöjligt att inte dra paralleller till The Jesus & Mary Chain när man lyssnar på Freeheat. Jims röst och låtskrivande har inte förändrats på något nämnvärt vis och alla de tre låtar han skrivit till denna EP skulle lika gärna ha kunnat spelas in tillsammans med broder William. ”The Two of Us” (där även Romi Mori sjunger) är en slamrigare brylling till ”Sometimes Always” från utmärkta ”Stoned & Dethrroned”. Mörka och arga ”Facing Up To The Facts” med sina larmiga gitarrer och sitt ”Fuck again, fuck again, fuck again, fuck again”-mantra skulle ha kunnat vara en bortglömd inspelning från perioden mellan de båda legendariska albumen ”Darklands” och ”Psychocandy”. Den avskalade, nästan-akustiska, ”The Long Goodbye” är en rak fortsättning på de ”dagen efter”-låtar som JAMC fyllde sina sista album med.

Ben Lurie har skrivit text och musik till ”Shine On Little Star” och den ligger inte långt från Jims låtskrivande. Att Ben fick bröderna Reids förtroende att skriva låtar även i JAMC framstår i efterhand som självklart. Det är drömskt, malande och vackert.

Avslutande kompositionen, ”Nobody's Gonna Trip My Wire”, är en gemensam bandinsats och pekar möjligen ut bandets fortsatta väg. Här distar och larmar det lite mer än i de tidigare spåren. Jims röst (om det nu är han som sjunger, jag är inte riktigt säker på det) är förvriden och bär inga som helst spår av hur vi är vana att höra honom. Föreställ dig ett Primal Scream utan det maskinella, men med samma typ av oljudsgroove. Där någonstans befinner sig Freeheat just nu. Monotont, dissonant och svängigt.

Är det bra då?
Det är klart att det är.