Jag blir inte klok på den här skivan. Verkligen inte klok.

När Bolibompa-Sara Edwardsson släpper skiva under namnet Le Fox tillsammans med tre killar, döper förstasingeln till Hello Space och gör en video om deprimerade husdjur som får uppåttjack så vet jag inte riktigt vem den här skivan vänder sig till. Bolibompa-generationen är väl en gissning. Men… jag vet inte.

I’ve got a dragon
inside my body
I think it’s green
with fire-eyes
And then this morning
it started crawling
It must be difficult to fly

Japp, så börjar Monster, första spåret på P-e-o-p-l-e-g-e-t-h-a-p-p-y. Och den låter som… någonting. Och det är ändå bara början.

Superheroine Baby klistrar ett stort flin över hela mitt ansikte. Hello Space är en smått briljant poppärla. Stone Cold and Wasted börjar som en syntlåt från tidigt åttiotal för att sedan explodera ut i äkta åttiotalspowerpop. Och just åttiotalspowerpopen är det som regerar rätt hårt på den här plattan. Med små stänk av åttiotalssyntmusik.

”Såväl Sara Edwardssons unga fans som lite äldre diggare av nydanande popmusik får sitt lystmäte på detta mångfasetterade album. Musiken är poppig och lätt skruvad – och otroligt medryckande.” Så beskrivs Le Fox musik på egna hemsidan. Nydanande popmusik. Nja. Poppig och lätt skruvad. Jorå.

Jag kan inte såga den här skivan helt och hållet. Men jag kan heller inte släppa känslan att det här är nästan helt och hållet ett hjärnprojekt. Och just hjärnan är den kroppsdel som jag helst ser att artister lämnar utanför studion. Ironi är kul, men humor är sällan det kriterium som gör att jag hårdpluggar en skiva. Men det finns samtidigt en fullständigt oemotståndlig charm som kör över mig.

Jag vet inte om jag blir hjälpt av att få veta att Hello Space handlar om meningen med att söka meningen med livet. Och hur man mår när det inte går att hitta den. Men en sak vet jag däremot: Hello Space sätter sig på hjärnan som tapetklister. Det här känns som en skiva som ingen över tolv år kommer att erkänna att de gillar, men med låtar många kommer gå omkring och nynna på om de skulle höra dem på radio.

Jag är en av dem.

Och det skrämmer mig faktiskt lite.