Ozomatli ramlade ner som en glad blixt från en solklar himmel för något år sedan. Då hade de redan ett välmurat rykte som partymaskin i Los Angeles-området. Men, här i Skandinavien var de fortfarande tämligen okända. Det var framförallt DJ Cut Chemist och Chali 2na (båda från Jurassic 5) som fick mig att plocka upp skivan. Det är något jag inte ångrar idag. Den självbetitlade debuten har gjort åtskilliga resor i min CD-spelare.

Så, det var inte utan förväntningar jag satte på uppföljaren ”Embrace the Chaos”. Jag läser på i CD-häftet att Beastie Boys-bekantingen Mario Caldato Jr producerat ett par av spåren, att Cut Chemist och 2na lämnat den fasta uppställningen och att gästlistan är mer imponerande än på debuten (De La Soul och Common medverkar tex). 2na:s roll har tagits över av en för mig ny bekantskap, Kanetic Source, som gör ett helt acceptabelt jobb utan att blända.

Skivans titel antyder en smältdegel. Musik som drar åt fler håll samtidigt. Åtminstone fick den mig att hoppas att blandningarna från debuten skulle bli vildare och fler. Så blev det inte. Istället är hiphoplåtarna mer hiphop och latinlåtarna mer latin. Oväntat och lite synd. Jag hade föredragit en galnare mix. Nu blir många av låtarna lite förutsägbara efter ett tag.

Men, trots allt finns det där ständiga svänget där. De exalterade liverapporterna som ramlade in från Roskildefestivalen (som jag missade) i somras kanske inte får riktigt full backning här. Inte så att partymaskinen går på tomgång, men alldeles för sällan blir det så där riktigt svettigt lyckligt som jag förväntar mig. Kanske är produktionen lite för polerad? Kanske saknas det ett par minnesvärda refränger? Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte omfamnar den här skivan. Varför jag inte omfamnar kaoset. Det kanske inte är tillräckligt mycket kaos helt enkelt?

Precis som föregångarna i War blandar Ozomatli sin latinamerikanska musik med afroamerikansk dito. På Wars tid var det funken, idag är det hiphop. Precis som War gillar jag Ozomatli bäst när de drar åt det afroamerikanska. För även om jag gillar latinsvänget finns det något i det som känns för tillrättalagt och inställsamt. Precis som jag föredrar Mary J Blige före Gloria Estefan tvingas jag konstatera att jag nog gillar Jurassic 5 mer än jag gillar Ozomatli av idag.

Fast jag vill fortfarande se dem live.