För kvinnliga soulartister verkar det tacksammaste ämnesvalet just nu vara pojkvänsbashing. Otrogna sådana. Det är inget nytt ämne i sig, men under nittiotalet exploderade girl powern även inom den svarta musiken. Männen däremot är mer inriktade på att sjunga att de ångrar just att de vänsterprasslade och att de gör vad som helst för att få komma tillbaka.

Skönt att vi inte använder oss av könsstereotyper på den här sajten.

Det intressanta med kvinnliga soulartister och deras otrohetstexter är att favorithämnden verkar vara att spendera pojkvännens alla pengar, sälja allt han har på en dag eller helt enkelt sabba till bilen/huset/båten/vad det nu kan vara så mycket som möjligt. Nya stjärnskottet Blu Cantrell är inget undantag. Redan på debutsingeln Hit ’Em Up Style (Oops!) avverkar hon de första två.

Även om det här är hennes första skiva, är 25-åriga Blu ingen nybörjare. Hon har redan hunnit med att bakgrundsjunga hos en hel drös artister, bland dem Faith Evans, Usher, Puff Daddy och Gerald Levert. Ännu en körsångerska som lanseras med stora ord och massiv marknadsföring från skivbolaget.

Och som så många andra körsångare och körsångerskor som får chansen att slå igenom lider hon av ett problem. Personlighet. Eller rättare sagt bristen på personlighet. Blu har rösten, men inte det där lilla extra. Då gäller det att refrängerna och produktionen kan väga upp.

Det börjar bra. Inledande trion Waste My Time, Hit ’Em Up Style (Oops!) och Till I’m Gone är bra. Inte fantastiska, men bra. Sedan är vi helt plötsligt framme vid slutet på skivan. Utan att något har fastnat. Överhuvudtaget. Okej, undantaget är försöket att göra sprallig swing i U Must B Crazy, men det blir mer roligt än bra. Det är snyggt. Men värmen och intensiteten fattas. Då hjälper det inte ens att Dallas Austin (TLC) och Jimmy Jam och Terry Lewis (ungefär allt som är bra) har producerat flera spår.

Precis när jag gett upp rullar titelspåret igång som näst sista låt. Fyra minuter och fjorton sekunder som har allt som resten av skivan saknar. Himlen spricker upp för en stund och Blu sitter där på sitt eget moln och dinglar med benen. Hon tittar ner på sina slitna barndomskvarter och ber en bön om att hon ska finna mannen i hennes liv och att hon ska finna kraft att resa sig.

So Blu är tillbakalutad, men full av vassa kanter. Regnet faller ner på både Blu och den orgel som ligger som en matta genom hela låten. En matta som försöker dölja de fulaste fläckarna på gatan undertill. Som nästan alla stora soullåtar är den en bön. Ett innerligt snack med Gud från en utslagen själ. Och att sjunga om Gud har samma effekt på Blu Cantrell som på nästan alla soulartister. Hon höjer sig flera snäpp över allt annat hon gör på skivan. Uppbackad av sig själv på kör. Underbart blått.

Så borde hela den här skivan ha låtit. Det är debuten Blu Cantrell förtjänar. Då spelar det ingen roll att Jam & Lewis gör en av sina klassiska cocktailballader som sista låt. Det är för lite, för sent.

Det är synd att skivbolaget fått välja ut Blus kläder.

Hon passar mycket bättre i blått.