Det skulle ju vara så enkelt att såga den här skivan av moraliska, etiska och ideologiska skäl. Att den skulle komma har väl hela tiden mest varit en fråga om när Suge Knight skulle komma loss från kåken. Det och när närmsta jul dyker upp. För den här skivan är en av årets säkraste julklappar. Både till Snoopfansen och alla de som bara gillat en låt då och då utan att köpa skivor. Trots alla tänkbara invändningar man kan tänkas få för sig att ha mot syftena bakom utgåvan går det inte att komma ifrån att det rör sig om en hel del fantastisk g-funk. Snoops tidiga karriär har stått som mall för åtskilliga hiphopskivor de senaste tio åren.

Historierna om bråken mellan Death Row-bossen Suge Knight och två av hans största artister – Snoop Doggy Dogg och Dr Dre – har väl inte undgått någon. Historier om master taper, rättigheter och hot om våld. Dre blev förste man att lämna det sjunkande skeppet, Snoop följde inte långt efter och tog sin tillflykt till Master P och No Limit. Inte direkt det smartaste karriärdraget ur integritets- och kvalitetssynpunkt. Efter tre skivor på No Limit tackade Snoop återigen för sig och står nu på egna ben med sitt egna Doggy Style Records.

Jag vet att jag förmodligen får skit för det här, men jag tycker inte att Snoop ännu lyckats göra ett enda riktigt helgjutet album. Närmast kom han på sätt och vis med fjolårets ”Tha Last Meal” som tyvärr led av att vara på tok för långt. Därför är debuten ”Doggy Style” fortfarande det bästa han gjort i eget namn, trots att det känns som ett snabbjobb. Uppföljaren och sista albumet på Death Row, ”The Doggfather”, tyckte jag var direkt dålig. Bästa Snoopalbumet i min hylla är därför Dr Dres ”The Chronic”. Det är de tre albumen på Death Row som tillsammans med konceptalbumet ”Murder was the Case” utgör grunden till den här samlingen.

Märkligt nog är ”Nuthin' But A 'G' Thang” enda låten från ”The Chronic”. Å andra sidan, skulle en låt väljas är det väl just den. Från ”Doggy Style” har fyra låtar hämtats – ”Gin & Juice”, ”Ain't No Fun (If the Homies Can't Have None)”, ”Who Am I (What's My Name)” och ”Doggy Dogg World”. Alla självklara val, som sig bör på en ”Greatest Hits”. Från ”The Doggfather” finns bara singelsläppet ”Vapors” med i sin originalversion, men både ”Doggfather” och ”Snoop Bounce” finns med i remixade versioner. Det märkligaste är väl att ”Snoop's Upside Ya Head” lämnats utanför. Från restmaterialsskivan ”Dead Man Walkin'” som släpptes ifjol finns tack och lov bara en låt med, ”Head Doctor”.

Sen finns här ytterligare sex låtar som jag har lite svårt att placera. Kanske är det fler restinspelningar som inte fått komma ut tidigare på grund av alla bråk, men som nu ses som ett sätt att sälja skivan till fansen som har allt. Jag vet faktiskt inte riktigt. Men, det känns som den mest troliga förklaringen. Det märkliga är att det inte står det obligatoriska ”previously unreleased” efter titlar som ”Too High (Poly High)” och ”Usual Suspects”. Det får mig att tro att de kanske funnits någonstans tidigare och att det helt enkelt är jag som missat dem. Kanske är det soundtrackspår eller liknande?

Det frågetecknet tar mig på ett snyggt sätt vidare in på låtar jag saknar. Jag köper förutsättningen att det bara är Death Row-material på skivan. Det som förvånar mig är att Suges gunstling och sista stora artist, 2Pac, lyser med sin frånvaro. Något av de båda mötena mellan Snoop och 2Pac – ”2 of Amerikaz Most Wanted” och ”Wanted Dead or Alive” – hade väl ändå platsat här? Och varför är inte ”Deep Cover”, Snoops allra första inspelning tillsammans med Dr Dre med? Sen hade jag gärna sett något mer spår från ”The Chronic”. Jag antar att de uteblivit för att Suge inte vill ge Dre mer uppmärksamhet än han måste.

Så även om det här inte ens är den ultimata Snoop på Death Row-samlingen, så är det ändå den bästa Snoopskivan hittills, en del utfyllnad till trots. Det är värt en del bara det. Dessutom lär den spöa No Limit-samlingen som gissningsvis kommer till nästa julhandel.