dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Jan Martens Frustration: H-Bomb EP Club - Volym 1
H-Bomb EP Club - Volym 1 (CDEP) The Jan Martens Frustration
2001
LED Recordings/Universal
5/10

Första gradens Hederos

Lyssna

Sök efter skivan

The Jan Martens Frustration. Ett namn som andas tradition.

Förnamn + efternamn + substantiv = bandnamn.

Rock eller jazz. Välj din drog.

Bakom TJMF finns två fasta medlemmar. Dels Jan Martens själv och så Jesper Karlsson. Tillägget Frustration är tänkt att inkludera olika medlemmar från gång till gång.

Både Martens och Karlsson var/är(?) med i Rocket 99 och båda har ett förflutet i Nymphet Noodlers. Bandet som alla hört talas om, men inte fullt lika många har hört.

Har man sedan lite koll på den svenska rockhistorien, och en del fantasi, så förstår man att det hela snabbt kan spåra ur till att bli en slags värmländsk version av Five degrees of Kevin Bacon. En lek som går ut på att alla skådisar på nåt sätt kan kopplas till Kevin Bacon via maximalt fem steg, eller snarare fem personer. En skådis har spelat med en skådis som spelat med en annan skådis som… Kevin-Bacon-Bingo!

I den svenska musikaliska versionen använder vi Martin Hederos som utgångspunkt. Han har ju som bekant spelat med typ alla. I alla fall om man håller leken inom Sveriges gränser. Det räcker förmodligen med ett, eller maximalt två steg, för att koppla ihop någon med honom inom rock-Sveriges gränser.

The Jan Martens Frustration är naturligtvis inget undantag. Martin Hederos var med i Nymphet Noodlers när det begav sig och är även med på den här plattan. Lite för enkelt egentligen, men min poäng är inte främst att alla har spelat med Hederos, utan att det känns som om Sverige har ett nytt slags musikklimat sedan ett par år tillbaka.

På samma gång som det, helt förståeligt, pratas konstant om att storbolagen bara spottar ut sig klonade produkter så håller motreaktionen på att växa sig allt starkare. Ett mer lekfullt sätt att skapa musik och göra skivor är på stark frammarsch. Allt behöver inte ske med fasta reptider och färdiga marknadsplaner. Ett bands sättning behöver inte längre vara huggen i sten. Musiker spelar ihop på en festival eller på en platta. Utan att de behöver vara studiomusiker eller turnérävar. Mest för att de tycker att det är kul.

Visserligen krävs ofta mecenaternas (skivbolagens) godkännande för att det ska kunna fungera, men det blir allt vanligare och det känns som om det resulterar i musik som man aldrig skulle få höra annars.

Korsbefruktningarnas vägar äro outgrundliga. Utan dem vore musik-Sverige förmodligen etthundrafemtio gånger mer skittråkigt. Jesper Karlsson spelar till exempel även trummor i Diamond Dogs som är ett lysande exempel på att det går att slänga ihop ett band om det finns spelglädje och gemensamma musikaliska mål. Oavsett om de är att ha kul eller erövra världen.

Jag vet inte var TJMF ska placeras in på denna skala. Om målet är hobby eller världsdominans? Det spelar faktiskt ingen roll i dagsläget. Vad jag vet är att denna EP är tänkt att följas av en fullängdare nästa år. Vad jag vet är att denna EP är den första i en serie som ska släppas av LED i höst och i vår. Ett bra sätt att lära känna ett band lite åt gången. Utan att behöva lägga ut stora pengar på en fullängdare.

Det tackar vi för.

TJMF spelar en slags retroaktig smältdegelrock. Släng ner The Soundtrack of Our Lives, Jon Spencer Blues Explosion tillsammans med Rockmonster och skicka dem tillbaka i tiden till 70-talets början så skulle de kunna låta som TJMF på ett ungefär. Det är rock som inte tar sig själv på för stort allvar. Målet är att hitta den rätta ackordföljden, de rätta melodierna och en text som passar bra till mixen.

Utan att strula till det för mycket. Lägga till lagom mycket attityd och svalka samtidigt som det ska vara lite lagom svettigt.

De lyckas hyfsat bra på de fyra låtarna. Det skakar inte om ens världsuppfattning men det är inte alls dumt. Det är första gången Martens tar huvudansvaret vid sångmicken men det märks inte och hans röst passar fint till musiken. Han sköter även alla stränginstrument på plattan.

Hederos smyckar med en del piano och orgel och lyfter som vanligt låtarna genom sin medverkan. Det för stundtals tankarna till tidiga Whitesnake eller Deep Purple och maestro Jon Lord, även om det riktigt feta Hammondhänget kräver lite mer pondus än Hederos kan frambringa.

Tomas Skogsberg har producerat och allt hålls föredömligt enkelt. Få krusiduller, men ändå bredd och djup i låtarna. Groovet i ”Convolutions”, 70-talsstämgitarrerna i ”A Promise”, TSOOL/Doors-hänget i ”Get along get Together” och riffet och refrängen i ”Crack you Up” får mig vilja höra mer.

Precis som en EP ska fungera.

Patrik Ekelöf

Publicerad: 2001-10-22 00:00 / Uppdaterad: 2001-10-22 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #1137

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig