Ibland händer det att man får en skiva att recensera som man inte vet ett jota om. Det är många gånger då man helt förutsättningslöst stoppar in skivan och slås till golvet av det som kan bli början på en ny underbar kärleksaffär. Sedan kan det också vara riktigt, riktigt dåligt.

Fun-Da-Mental var en blinddejt för mig. Det jag kommit fram till så här långt är att gruppen gillar världsmusik och att de är argt politiska i Rage Against The Machine-skolan. Och att deras pretentiösa ambitioner effektivt saboterar allt vad bra musik heter.

Det börjar bra. Med (tror jag) arabisk sång över tunga malande rytmer. Det fortsätter även i spår två. Och spår tre. Och spår fyra. Och spår fem. Och, faktiskt, även på spår sex, sju, åtta, nio och tio. Ända fram till spår elva som, för omväxlings skull, består av en mekanisk röst som pratar i sisådär femtio sekunder.

Men då har jag tröttnat för länge sedan. Och då spelar det faktiskt ingen roll att jag verkligen uppskattar att Fun-Da-Mental använder arabisk sång i dessa anti-muslimska tider. Även om det sannolikt mest var en tillfällighet. Det har gjorts bättre förut. Bättre, svängigare och med mer kärlek.

Det blir nog inga fler dejtar efter den här.

Det finns verkligen ingenting på den här skivan som kan få mig att vilja bjuda ut Fun-Da-Mental igen.