en varieté, en kabaré. En kärleksfull resa genom ljud från Europas bakgator, klubbar och caféer. Solex, som endast består av Elisabeth Esselink, bygger allt kring samplingar och rytm. Gatumusikantens munspel, jazzmusikerns ståbas, den lilla flickans speldosa, den distade trumman från den övercoola rockklubben, metallburkens slammer och hotellbarens piano. Utan att något sticker ut, in. Tråd efter tråd av olika garntyp stickas till den tätaste och mjukaste tröjan.

Det skulle vara lätt för henne att falla över på den lite för coola sidan. Hon klarar sig på rätt sida om linjen med sin kärlek till musiken som strömmar över skivan och alla spåren.

Om man går bakåt från ”Low kick and hard bop” hittar man ”Pick up” från 1999 och debuten ”Solex vs the hitmeister” från 1998 + ett antal singlar/eps under tiden. Innan Solex var hon med i Sonetic Vet som släppte en miniskiva eller två när det begav sig. Förhoppningsvis är hon bara i början av sin utveckling, ännu. Många ljud är kvar att upptäcka och många riktningar finns att ta musiken i. Och det är bra. För hur skulle vi annars få veta att en cajun-kryddad gitarr och en plastanka passar utmärkt till ljudet av en gurka?

De Stereo Total-frälsta har nog hittat till Solex för länge sen, men de som inte hittat fram ännu borde fundera över ett köp om de gillar delarna av sin skivsamling där Avalanches, Beck och Cornelius står.

Eftersom jag älskar skivan kan det tyckas konstigt att jag bara ger skivan en sexa i betyg. Jag lyssnar mycket hellre på den här en gång till än mången annan platta och jag tror jag kommer fortsätta göra det en längre tid framöver. Men. Trots lyckan och känslan av att vilja höra den om och om igen skulle jag velat ha ännu mer. Kanske kräver jag för mycket, kanske inte. För den är fantastisk. Sant.