Jag skulle vilja belysa ytterligare en av populärkulturhistoriens viktigare produkter från 1973 – första soloskivan från tidernas största konstrockare, superklassikern ”Here Come the Warm Jets”.

Brian Eno var fram till och med 1973 Roxy Musics stora stjärna och tillgång. Med sin Christer Lindarw/Florian Schneider/Sigmund Freud/Iggy Pop-aktiga approach sopade han banan med Bryan Ferry överallt. Till och med i Texas där han enligt egen utsago var oerhört populär.

Naturligt där hade väl annars varit att få glödgade järnspett uppkörda i anus, i likhet med kung Edward i det gamla England där androgyna dunderfjollor inte heller stod speciellt högt i kurs.

Eftersom Ferry inte var så förtjust i att bli brädad såg han till att säkra bandets undergång redan samma år genom att entlediga Eno från sin post. Efter Roxys andra album ”For Your Pleasure” lämnade Eno alltså bandet som från och med nu bara skulle bli sämre och sämre. Istället påbörjade han en egen karriär som skulle bestå av soloskivor, samarbeten och producentprestationer som alla gick från klarhet till klarhet. (…tills han träffade ett gäng skenheliga skithål från Dublin.)

Eno skrev för det mesta texterna genom att improvisera i studion till de nästan färdiga grunderna. Blajsessioner i syfte att hitta rätt fonetiska strukturer snarare än den verbala innebörden, som därefter normaliserades till befintliga ord. Alltså tvärtemot fonetisk poesi där orden transformeras till i princip innehållslösa ljud.

Trots detta får han in några riktiga fullträffar, även om det mesta stannar vid nonsensstadiet. Exempelvis vägrade till en början Chris Thomas, för tillfället både Enos och Roxy Musics producent, att spela in ”Dead Finks Don't Talk”. Enligt kompositören själv den allra mest slumpmässigt genererade texten, men Thomas var rädd för Bryan Ferrys vrede eftersom låten alldeles uppenbart handlade om honom, på nedsättande vis. Eno lyssnade en gång till på låten, och förstod då vad Thomas menade – och vad han själv hade menat med att välja just dessa fragment av vokala ”ljud”.

Phil Manzanera drar tillsammans med yxgudskollegan Chris ”Ace” Spedding igång skivan och resten av rockhistorien. För sina insatser med ungefär sex aningens ostämda gitarrer var i proto-new wave-rökaren ”Needles in the Camel's Eye” erhåller de nobelpris i ekonomi. Utsökt soloarbete i stopprockens vagga. Enos förhållningssätt till musiken som dekonstruktör och ickemusiker visar här och under ytterligare nio låtar hur rocken och popen kommer att låta från några år senare och framåt.

Många tyckte att skivan var helt olyssningsbar. Trots att andra halvan av skivan är sockersöt, var det förmodligen många som inte orkade ta sig förbi t.ex. attacksynthsolot i ”The Paw Paw Negro Blowtorch”.

”Send for an ambulance or an accident investigator
He's breathing like a furnace, so
I'll see you later, alligator
He'll set the sheets on fire – mmm, quite a burning lover
Now he'll barbecue your kitten: he is just another learner lover
You have to make the choice between
The Paw Paw Negro Blowtorch and me…”

”The Paw Paw Negro Blowtorch”, andra sången på skivan, som Eno själv säger inspirerats av fallet A.W. Underwood från Paw Paw, Michigan. Underwood sas kunna tända eld på saker bara genom att andas på dem. Låten leker med tanken på ett kärleksförhållande med densamme.

”Blank Frank: he's the messenger of your doom and your destruction.
Yes, he is the one who will set you up as nothing.
And he is the one who will look at you sideways
His particular skill is leaving bombs in people's driveways.
Blank Frank has a memory that's as cold as an iceberg
The only time he speaks is in incomprehensible proverbs
Blank Frank is the siren, he's the air-raid, he's the crater.
He's on the menu on the table, he's the knife and he's the waiter.”

…ur den vidrigt svängiga ”Blank Frank”, där Nick Kool and the Koolaids slår hittills icke tangerat världsrekord i primalorgelsväng. Tyck att det här inte är grymt bra, den som kan…

Eno låter tape-looparna och gubbsynthslingorna anta hymnens skepnad. ”On Some Faraway Beach” handlar om att dö helt utan rädsla men titellåten tvistas det fortfarande om. Den kanske starkaste falangen hävdar att titeln är en poetisk omskrivning av att urinera, kanske mest på grund av kortleken på omslaget med den hukande kvinnan. Eno själv hävdar att ”Warm Jets” syftar på gitarrerna som låter som ett gäng välstämda jetmotorer. Fler som inte heller tror att det är en kisslåt har så vitt skilda åsikter som massbön till oralsex.

”Some of them are Old” som kanske är den största hymnen av alla, antas handla om Enos vidlyftiga livsstil, med exempelvis knasigt sex med många bästisar på programmet: ”Some of them will turn up when you least expect them to”.

Allt signerat en hjärna som nuddad av genialitet kort senare av en slump uppfinner ambientmusiken, konsthallspunken, konsthallsfunken, hockeyhjälms-nowaven, indiepopen och Daniel Lanois.

”Lucy you're my girl,
Lucy you're a star,
Lucy please be still and hide your madness in a jar,
But do beware: it will follow you, it will follow you.”
”Some of Them Are Old”