Funk all y'all, heter den alltså. Min första tanke när jag hörde det: ”det här är en bra skiva”. Åkej, jag blir löjligt förväntansfull när ett gruppnamn eller en låttitel innehåller ordet ”funk”, även om det ofta bäddar för besvikelser. (Vadå, det är väl inte olagligt att vara förtjust?) Men mycket riktigt – första låten (titellåten) är sådär ”jädrar anåda vilken energisk djupfunk jag går sönder”! Sexochenhalv inledande minuter som får blodet att pumpa ordentligt bådar mycket gott. Men sedan. Förvirring. Och ännu senare. Jag somnar.

Jösses vilken synthfest man har kommit till under falska förespeglingar. Hårda elektroniska beats går jag med på vilken dag som helst, men gärna i kombination med något som har strängar eller skinn. Den här skivan lutar ibland åt Kraftwerks iskyla och ibland S.P.O.C.K.s naivitet (ja, jag vet att jag är dålig på att namnge synthgrupper, men jag gör så gott jag kan) och chockar mig faktiskt med sin totala avsaknad av svett, blod och levande instrument. Ibland låter de exakt som brittiska synthare från det tidiga 80-talet, ”Don't You Want Me”-stylee. Det flimrar blonderade luggar och höga kostymbyxor framför ögonen.

Så här får man inte göra. Eller så får man visst göra det. För det är ett relativt galet påhitt, och galenhet uppmuntrar jag till fullo. Även om jag inte alltid gillar resultatet.

Detta skulle man kunna kalla för den könlösa och disciplinerade synthmusikens avkomma ihop med George Clintons anarkistiska, färgglada knasfunk. Killarna i Detroit Grand Pubahs verkar inte helt normala om jag säger så. De två gruppmedlemmarna Andy Toth och Mack Goudy Jr. iklär sig identiteter som Dr. Bootygrabber, Nurse Hearse och Plasticene Gene. En låt heter ”Sandwiches” och är en knäpp, bloppig och porrig ”kärlekssång” sjungen med metallisk smurfröst. Ska man skratta eller stänga av? Man kan ju garva en stund åt de knasigt snuskiga texterna, men när det blir totalt digitalt som till exempel i ”Artificial Intelligence” eller alldeles för jävla pornografiskt (som i ungefär varenda text) blir jag bara less.

Hiphopen dyker upp här och där och det blinkar till ibland, som i Tom Waits-inspirerade (sic) ”Offbeat killer”, men hårdelectron tar överhanden och jag orkar inte med. Eeenformigt! Jag är kanske fel person att bedöma detta, men det är faktiskt Detroit Grand Pubahs eget fel. För säger man funk så menar man funk. Och är det här funk, är jag Farmor Anka.