Det är inte helt svårt att bli förbryllad av Anathema. Dels bjuder ”A Fine Day to Exit” på en del plötsliga, musikaliska krumsprång från grunden, som befinner sig i Radiohead-land, och flirtar med hårdrock av det gamla goda brittiska slaget. Något som inte var helt lätt att hänga med i. Och som grädde på moset, när man just börjar kunna hantera den musikaliska mixen, så visar det sig att Anathema egentligen brukar spela dödsmetall.

Det är då man känner att man egentligen borde ta det lugnt och göra något annat än att recensera skivor. I alla fall en dag som denna.

Till en början kunde jag inte fatta varför det inte gick att få fram någon information om detta melodiska band i den brittiska rock-pop-skolan. Promo-exet från skivbolaget gav inte mycket mer info än att de nu hade en ny medlem och att de äntligen gjort skivan som de laddat för i tolv år. Men hur jag än sökte på nätet hittade jag bara dödsmetallbandet Anathema.

Inte ens en länk kunde de bjuda på. Inte en stavelse om vad de gjort tidigare. Framförallt inte ett knyst om dödsmetall.

Inget ont om dödsmetall. Men vi kan väl konstatera att det inte riktigt är min pryl. Och att Vincent Cavanagh tidigare brölat fram sina texter till metalliska doom-riff går inte att… Det går liksom inte att föreställa sig. Det är ungefär som om Thomas DiLeva skulle börja spela kängpunk. Niklas Strömstedt, grindcore och…

Men nu släpper vi det där med det förflutna och koncentrerar oss på ”A Fine Day to Exit”.

Början med inledande ”Pressure” låter så mycket old school-Radiohead att det skulle vara svårt till och med för originalet att överträffa det. Möjligtvis skulle Coldplay kunna ge Anathema en match, men det är knappt. Låten sveper fram med ett enkelt piano som grundstomme. Först i refrängen får gitarrerna vara med. En lovande början.

Det råder inget direkt tvivel om att det är brittiskt.

”Release” följer upp och visar att Anathema inte räds det pretentiösa, utan penslar på med ett lätt svulstigt arrangemang och körer. Här börjar rocksläktskapet träda fram. Först i form av återhållsam progressiv rock och i tredje låten ”Looking Outside Inside” rycker man till av förvåning efter dryga två minuter. Den försiktigt uppbyggda låten går via ett parti som för tankarna till ”Operation Mindcrime” med Queensrÿche rakt in i hårdrocksbetongen. Vincent Cavanagh låter som korsning mellan Bruce Dickinson och Geoff Tate. Distpedalerna väcks ur sin slummer och testosteronhalten tredubblas med ens.

Det är då man förstår att det här inte är en mittemellanplatta. Det här kan bara gå på två sätt. Antingen så bär det eller så brister det. De plötsliga kasten har sått ett osäkerhetens frö i lyssnaren som gör att man sitter och väntar på vad som händer härnäst. Antingen med spänd förväntan eller med oro i kroppen.

Själv kan jag aldrig riktigt slappna av. På det negativa sättet. Jag är inte övertygad om att jag egentligen vill höra vart det tar vägen härnäst. Som sämst är det när de inte kan hålla sig från att rocka. I ”Panic” låter de som Therapy? Och det är väl inte en av skivans höjdpunkter om man säger så.

Däremot är de lugna låtarna ”Temporary Peace”, ”Barriers” och det avslutande gömda spåret riktigt lyckade. Då är de långtifrån att rocka och Vincent Cavanagh får utnyttja sin röst. Det är då man känner att man nog kommer att kolla upp nästa skiva också.

Undrar om de gamla fansen känner på samma sätt?