Jag tillhör de som blev rejält förvånade när första singeln från ”jr.” började spelas. Kombinationen av gitarrer och elektroniska inslag i ”Mute” var en både oväntad och angenäm överraskning. Att sedan låten var en av de bättre Stakka Bo skrivit gjorde ju inte saken sämre direkt.

Egentligen borde man inte bli förvånad. Det vore ju inte första gången Stakka Bo gör ett tvärt musikaliskt kast mellan två skivor. Skillnaden mellan debuten ”Supermarket” och uppföljaren ”The Great Blondino” är ju onekligen ganska markant. Nu har det dessutom gått sex år sedan den sistnämnda släpptes. Gott om tid att skaffa sig nya influenser och intryck.

Men hur mycket har ändrats då? Gör Stakka Bo på ”jr.” gitarrpop? Svaret är både ja och nej.

Visst är gitarrer nu ett betydligt större inslag i ljudbilden än på tidigare skivor men samtidigt är grunden i Stakka Bos musik fortfarande samplingar, programmerade rytmer och synthar. Skillnaden jämfört med ”The Great Blondino” är inte så stor som man kunde tro efter att ha hört ”Mute”.

Fortfarande hänger det, precis som tidigare, en vemodig stämning över musiken. Däremot så gör gitarrerna och stråkarna att låtarna nu har en helt annan värme. Så trots att de elektroniska inslagen dominerar låter allt mycket fylligare. Inte sällan smyger det sig in retrovibbar också. ”High and Low” kunde lika gärna ha varit skriven i England 1986 och småmystiska ”Linger” med sitt sköna blås påminner lite om musik ur någon film-noir.

Så även om man lätt känner igen sig är soundet både uppdaterat och fräscht. Dessutom har Stakka Bo också gått framåt som låtskrivare. Materialet är betydligt jämnare än på tidigare skivor. Här finns kanske inte någon låt som riktigt kan mäta sig med ”Mute” men både ”Love of a woman”, ”Sinister” och inte minst Jocke Berg-samarbetet ”Killer” hör till skivans höjdpunkter.

Allt det här sammantaget är tillräckligt för att göra ”jr.” till Stakka Bos hittills bästa fullängdare.