Don’t you want me baby?

Nej, faktiskt inte.

Innan jag ens hört åttiotalsikonerna Human Leagues senaste skiva visste jag hur jag skulle avsluta min recension. Med en otroligt skojig anspelning på deras allra största och mest odödliga hit. Jag bara visste att det skulle bli hur dåligt som helst.

Men tji fick jag. En nyttig läxa att man inte ska döma ut någon skiva olyssnad. En läxa som fler än jag nog kan ta till sig.

Jag började lyssna på musik på allvar 1984, på den tiden då man var antingen syntare eller hårdrockare. Blippblopp var mycket roligare än gitarrmangel, så för mig var valet enkelt. Och ganska snart upptäckte jag Human Leagues syntpoppärla ”Don’t You Want Me”, som släppts tre år tidigare. Tre minuter och femtiosju sekunder som låter lika bra idag som när jag först hörde den.

Inget Human League släppt sedan dess har kunnat matcha framgången hos ”Don’t You Want Me”. Med jämna mellanrum har de släppt nya skivor, bland annat bortglömda Jimmy Jam och Terry Lewis-producerade ”Crash” från 1987, som innehöll mästerverket ”Human”. Och senast 1994 släppte faktiskt Human League poppärlan ”Tell Me When”.

Men det var då. Nu är det år 2001, 20 år efter ”Don’t You Want Me”. Eller rättare sagt: det är år 2001 överallt utom på Human Leagues senaste skiva. Här är det fortfarande 1981.

Det räcker med de första tonerna på inledande ”All I Ever Wanted” för att jag ska bli tolv år igen och få ett fånigt leende på mina läppar. En vansinnigt medryckande refräng och en mullrande ”Sweet Dreams”-slinga får mig att vilja dansa runt i hela lägenheten. Vid andra genomlyssningen gör jag det.

En liknande syntslinga dyker också upp på frenetiskt pumpande ”Love Me Madly”. Nästan lika bra. Här finns också sockersöta ”Never Give Your Heart”. Eller ”Liar” som skulle ha kunnat vara ett spår på Pet Shop Boys ”Very”. ”Reflections” skulle kunna vara ett extraspår på Depeche Modes ”Violator”.

Och genom hela skivan låter det väldigt, väldigt mycket åttiotalssyntpop. Det blippar och bloppar. Det kryllar av analoga syntljud och elektroniska ”tschk”-trummor. Allra tydligast blir det i instrumentala ”Release” som låter som Depeche Mode och Pet Shop Boys möts i en teknotango. Smått lysande.

Några av spåren på ”Secrets” är lite svagare och det finns dessutom några rätt meningslösa instrumentalsaker instoppade här och där. Men allt som allt en riktigt positiv överraskning för en gammal nostalgisk syntpoppare. Om du föll för Ladytrons åttiotalsorgie på ”604” är det här definitivt skivan för dig. De största skillnaderna är att Human League är lite mindre alternativa och lite mer lättillgängliga än Ladytron. Lite poppigare helt enkelt.

Och så är ju faktiskt Human League åttiotal på riktigt.

Själv är jag tolv år igen, med upprullade jeans och alldeles för mycket hårsprej. Och vansinnigt glad att jag gav Human League en chans.

Don’t you want me baby?

Jorå. Let’s dance.