När jag gjorde en intervju med Peter Dolving förra hösten sade han att den första fullängdaren antagligen skulle vara melodiös, innehålla pop, country och rock. Så blev det också. Men stilarna är blandade med allt från blues och jazz till cirkusmusik.

Jag är glad över blandningen den här gången (jag var lite reserverad inför den splittrade EP:n). Nyversionerna av gamla demolåtar är dessutom bättre än på EP:n. Mer trogna den initiala känslan låtarna skänkt.

Dessutom känns skivan fri från rådande trender. Peter Dolving blir inte den typiske singer/songwritern när han gör avskalade lågmälda låtar och han låter sällan som ett enda band när han låter som något annat. Snarare som ett flertal, eller som hemmahörande i någon diffus blandgenre.

Jag börjar min vana trogen i alla fall räkna upp referenser för mig själv och efter att ha bockat av några, med min refrensram, uppenbara akter som R.E.M, Jayhawks, Bob Dylan och Violent Femmes slutar jag. För vem fan bryr sig? Jag kan heller inte tillräckligt om den amerikanska musikhistorien för att kunna göra en bra analys av Peter Dolvings varierade material. Jag tycker att jag blir riktigt löjlig och slutar när jag sträcker mig till att fundera på Chris Rea under ”So Much Left”.

En sak kan jag säga i alla fall. Ibland låter det uppenbart 80-tal och jag borde bli kräkfärdig, men på något sätt undviker Dolving det riktigt läskiga och jag applåderar tilltaget med att polera och svänga till det som kanske ändå var bra med det onda årtiondet ifråga.

När vi ändå pratar referenser kan vi ta det här med att Peter Dolving ibland beskrivs som en svensk Billy Bragg. Det stämmer inte. Det finns inget mytiskt skimmer kring Peter Dolving. Han är ingen Billy Bragg eller Bob Dylan. Han har inga manér och han citerar inte Majakovskij på innersleaven.

Dolving framstår istället som präktig och ofarlig. Inte ett dugg oberäknelig eller svår. Det vi istället ser är en disciplinerad och duktig låtskrivare som vid sidan av musiken skriver på filmmanus och håller föreläsningar om den elaka kommersialismen inom musikindustrin.

Kanske gör Peter Dolving saker rätt. Han använder systemet istället för att ställa sig utanför. Han ser inte musiken som ett verktyg för politisk kamp. Han gör annat vid sidan om istället. Saker som hjälper andra. Men det gör honom tyvärr(?) inte till romantiskt rebellisk. Bara godhjärtad och strävsamt anti.

Musiken hamnar kanske av samma skäl i facket snälla musiker med stort hjärta. Tråkigt kanske, men det gör inte musiken sämre, bara lite mindre spännande.