”A funk oddyssey” är det femte albumet med Jay Kay och hans kamrater. Under nittiotalet har bandet haft stora framgångar då de svängt som mest i låtar som ”Virtual insanity”, ”Alright” och ”Space cowboy”. Många uppskattade bandet på första albumet, men tröttnade sedan successivt. Andra, som jag, har upptäckt bandet genom toppliste-placeringarna.

Det jag har gillat med Jamiroquai är det oerhörda svänget de lyckas få fram mellan varven. Bas, stråkar, blås, trummor, körer – allt som hämtat från discons guldålder. Dessutom med ett lagom funkigt anslag. Men, på detta album svänger det inte ofta på det sättet. Det låter som bandet går på rutin.

Det som är bäst med ”A funk odyssey” är coctailparty-mingel-låtarna ”Corner of he earth” och ”Picture of my life”. Rätt sköna bagateller med akustisk gitarr, smörande stråkar och klar känsla av tider då frisyrerna var stora, människor vågade stuffa och kostymerna satt helrätt. I de här låtarna svänger Jamiroquai en hel del. Men, inte på det där sättet som får armar och ben att ohejdat förflytta sig uppåt, neråt, inåt, utåt och varsomhelst.

De snabbare låtarna är ganska könlösa den här gången. De känns maskinella, oinspirerade och tråkiga. Singeln ”Little L” är väl inte helt dum, men svänger inte på samma sätt som tidigare storheter. Samma sak med ”Love foolosophy”. I övrigt lyfter aldrig albumet utan ligger platt på marken.

Vet inte vad felet är. Kanske Jay ägnar för mycket energi åt kemisk stimulans. Kanske kreativiteten är slut. Det känns som om Jamiroquai borde göra en samling och ta en lång paus. De förnyar sig inte och svänger inte som förr. Dessutom börjar de där hattarna kännas minst sagt mögliga vid det här laget.

Jag hoppades, men tvingas konstatera att Jamiroquai inte funkar längre.