När det dröjde och dröjde innan vi fick ett recensionsexemplar av ”Aaliyah” och kollegor och konkurrenter hann före med sina recensioner och de flesta dessutom, precis som jag, var ganska ljumma i sina omdömen kändes det som om det kunde kvitta att recensera det här verket. Jag la det åt sidan. Hoppades att det skulle mogna och växa. Att jag skulle upptäcka något som de andra inte upptäckt. Som vanligt blev resultatet att skivan mer eller mindre glömdes bort och hade det inte varit för att det var just Aaliyah hade skivan inte fått sin spelning minst en gång i veckan. Jag har lyssnat för mycket och länge på Aaliyah för att inte ge henne fler chanser.

När det där oförklarliga hände förra veckan blev det på något vis naturligt att plocka fram skivan igen. Den blev en del i försöken att förstå. Att behandla det faktum att Aaliyah aldrig kommer att få chansen att utveckla sin talang till fullo. Jag förbannar det. Det är så förbannat orättvist. När R’N’B-världen fylls av medelmåttor och artister utan en tydlig vision… Varför just Aaliyah?

Det mest uppseendeväckande med den här skivan vid en första anblick är att Timbaland bara varit direkt inblandad i fyra spår och Missy bara i ett av dessa. Jag hade aldrig gissat det. Hade jag vetat om det hade jag fruktat det. Ändå är det inte oväntat och resultatet är inte alls så illa som jag förmodligen hade föreställt mig det. De tre mest framträdande deltagarna i produktionen den här gången är Static från Playa och Rapture och E. Seats från Keybeats. Alla tre slipade lärjungar från fader Timbalands skola. De lyckas riktigt bra med konststycket att skriva musik för Aaliyahs person och röst. Det är svårt att föreställa sig någon annan sjunga de här låtarna. Åtminstone inte om de skall göras rättvisa.

Aaliyahs uttryck är den här gången ännu enklare och framförallt mer återhållet. Rösten gör mindre väsen av sig än tidigare. Ändå berör den mer. Hon uttrycker sig med små små medel som säkert kan uppfattas som svala eller distanserade. Frånvaron av känslomässiga toppar och dalar gör att det tar gott om tid att hitta in i låtarna. En del av låtarna är tyvärr lite bleka och där finns inte så mycket att hitta.

Texterna på ”Aaliyah” är kanske inte tänkta som tematiskt sammanbundna, men det finns något av en röd tråd i ämnet brustna hjärtan, svek och förräderi som går genom albumets låtar. Det är en ganska sorgsen Aaliyah som hörs i många av spåren. En Aaliyah som fått nog av svikna löften. Men här finns också några av de mest sensuella och erotiska textrader Aaliyah någonsin spelat in. Särskilt gäller det ”Rock The Boat” – låten vars video blev den sista som kom att spelas in.

Det största problemet med den här skivan är att den föregicks av en av soulhistoriens allra bästa låtar. ”It’s been a long time / We shouldn’t have left you / Without at dope beat to step to”. ”Fikki-fikki-fikki”. Sen ett knastrigt knasbeat som vägrar att släppa tag om kropp, hjärna och själ. ”Try Again”. En låt som tar över ditt liv i fyra minuter och fyrtiofem sekunder. Det var med den måttstocken den här skivan kom att mätas av både fans och kritiker. Visst var det naivt att tro att det skulle lyckas? Att våga tro på över en timme i musikhimlen. Det var lika orättvist som att det där planet skulle leta sig mot marken i samma stund som det försökte lämna den.