Hur är det här med bandnamn? Får de vara hur missvisande som helst? Hur många lät bli att kolla Cato Salsa Experience på campingscenen kl 14.30 under torsdagen på årets roskildefestival bara för att undersökningen av schemat vid den tiden slutade vid bandnamnet. Ingen förväntar sig att ett explosivt norskt rockband gömmer sig bakom ett sånt namn.

Cato Salsa Experience influenser stavas Rolling Stones, The Who, MC5, The Stooges och, som de själva säger, band från den första psykedeliska eran (1965-1968). Mycket Detroit och Nuggets med andra ord. Det hörs.

Jag var en av de där som missade Cato Salsa i Roskilde. På grund av sen ankomst. Men jag bevittnade när de blåste rent det som fanns kvar mellan öronen på de luttrade festivalbesökarna som sökt sig till bandet med det udda namnet under årets Emmabodafestival. De lockade ingen storpublik, men skaran villiga skivköpare vid sidan av scenen efter konserten var ungefär lika stor som konsertpubliken. Det säger en del om det intryck de gav. Jag tror vi sa MC5, log brett och pekade snart fingret pliktskyldigt mot den grådaskiga himlen.

För att återgå till refererandet till andra band vill jag nog hävda att Cato Salsa utöver nyss nämnda trendsättare besitter släktskap med både Flaming Sideburns, för blås och sväng, och Motorpsycho, den rockiga upplagan, för känsla och lagom smart rocktänkande. Kanske också Mother Superior (den svenska upplagan) för visad kompromisslöshet i leveransen.

Efter ett samtal med bandet efter deras uppträdande i Emmaboda visade det sig att de var på gång att släppa sin första skiva i Sverige, den som kommit nu och heter ”A Good Tip For A Good Time”, men att de tidigare släppt en sjua, en tia och en fullängdare. De är inga riktiga debutanter med andra ord. Det märks.

Det svänger, stånkar och svettas nämligen rejält om ”A Good Tip For A Good Time”. Och jag känner snart att titeln är med sanningen överrensstämmande. Välspelad och välljudande garage- och detroitrock med attityd och nu-känsla har den inverkan på mig. Samtidigt undrar jag lite var själen är. Instrumentationen och arrangemangen tillsammans med produktionen är en näst intill klanderfri trio. Hjärtat sitter på rätt ställe och hjärnan har uppenbarligen varit helt i synk med såväl hjärta som skrev, men var finns själen?

Enklare låtar med starkare refränger kanske? Det är ett fungerande recept, men jag tror inte att det är Cato Salsa Experience grej. De ska svänga och kränga, pulsera och vara smått oberäkneliga. Det skiljer dem från mängder av andra band och de klarar den skolan med bravur. Visserligen är det säkerligen den inställningen till musiken som lett till att många låtar fortfarande är lite anonyma för mig, men jag tror att det snart kommer vara avhjälpt. Kanske finner jag själen när jag lär känna Cato Salsa bättre.

Samtidigt börjar jag fundera på om det inte är en mer tydlig sångare jag vill ha. Med mer karisma eller säregen röst. Det skulle behövas för att underlätta navigationen i musiken. Som det är nu sjunger både Francis Moon och Cato Salsa, men ingen av dem ger något större och bestående intryck. Kanske har de vad som krävs, men i så fall har man lagt sången för långt bak i produktionen. Texterna fastnar inte och när jag inte är helt igenom party blir skivan ibland bara en rad låtar som liknar varandra.

Men för alla lagda åt samma håll som jag vad gäller rock är Cato Salsa Experience definitivt ett bra köp. De är ett av de band som valt att hålla sig ifrån actionrocken och som snöat in alldeles lagom på retroköret. Ett av de band som ser till att den nordiska rocken fortfarande utvecklas och är fortsatt förbannat bra. Att jag är lite osäker på albumet nu kommer säkert att göra att vi kommer ha ett längre förhållande med varandra. Jag och Cato Salsa Experience.