Kristofer Åström och hans Hidden Truck följer upp debuten ”Go, Went, Gone” som kom för tre år sedan. Något han velat göra ändå sedan den kom ut, men skivbolaget tyckte att han skulle turnera och göra promotion i Europa först, så det fick vänta. Och sen kom Fireside ”emellan” med ”Elite”.

Men nu är det äntligen dags för uppföljaren. Eller uppföljarna. För ”Leaving Songs” är den första av två plattor som kommer i höst. Redan i november är det dags för ”Northern Blues” som är den riktiga studioskivan med seriös studioproduktion med till exempel stråkar och blås.

”Leaving Songs” däremot, är något som man skulle vilja se mer av från fler artister, band och skivbolag. En spontan skiva som inte är minutiöst planerad, arrangerad och marknadsförd. Det finns gott om produktiva låtskrivare – synd att ”marknaden” (läses: skivbolagen) inte vågar ge dem mer svängrum.

Det hela började när Kristofer och Jari Haapalainen (Bear Quartet) hade köpt en platta bärs och gick hem till Jari och spelade in ett gäng låtar, sjutton stycken närmare bestämt, på hans fyrkanaliga portastudio. Fyra av de låtarna är med på skivan. Fortsättningen kom i månadsskiftet mars-april i år när två dagar bokades i KMH-studion i Stockholm. Från början var det tänkt att det skulle bli några b-sidor till ”Northern Blues” eller kanske en EP på sin höjd. Men när de var klara fanns det så många låtar och de var så nöjda med den spontana känslan att de ville ge ut det som en egen platta.

Sagt och gjort.

Naturligtvis hörs det att ”Leaving Songs” inte är en riktigt genomarbetad studioplatta enligt konstens alla regler. Men det den eventuellt tappar i ljudkvalitet och produktion, kompenserar den med råge i spontanitet och känsla. Skivan fortsätter på samma spår som Kristofer slog in på med ”Go, Went, Gone”.

Akustisk, avskalad musik med rötterna i Nick Drake, Red House Painters och country. På ”Leaving Songs” har man hunnit ännu längre västerut än senast. Ibland slår det över och blir lite väl mycket hästjazz av det hela. I ”You Think you don't Know me” ser man riktigt hur cowboyhattarna, bootsen och halmstråna åkte fram tillsammans med banjon och det hela spelades in med ett asgarv. Inte heller ”Without Your Love”, som också är en av de snabbare låtarna, hör till topparna.

Det är de riktigt enkla och nakna ögonblicken som fastnar. De små låtarna som är störst. Låtar som är så enkelt uppbyggda att man som lyssnare nästan måste fylla ut ljudbilden själv. Fler gitarrer. Dragspel. Stråkar. Stämsång. Den enkla produktionen lämnar låten i lyssnarens händer. Varenda detalj träder fram. Pianot i slutet av ”What I Came Here For”. Partiet med bara orgel och banjo i ”Where Were You?”. Den fina covern på ”Mr Bojangles”. Stegringen i ”Oh, Lord”.

Låtar som ”Satan” och ”This Surely Ain't my Home” där en ensam gitarr kör samma ackord om och om igen. Monotonin och repetitionen öppnar öronen för de små variationerna.

Kristofer har nog aldrig skrivit en lycklig text. Inte vad jag kan komma på i alla fall. Patrik Hamberg beskrev det passande som att hans texter uttryckte ångest i Fireside och vemod när han skriver för sig själv. Även om de kanske inte alltid har blivit bättre av kritiskt granskande ögon så har de ofta träffat rakt i hjärtat. Satt ord på de känslor vi alla har när vi känner oss små. Tagit oss med rakt in i smeten. Där det gör ont. Klichéer eller inte.

Den här gången bjuder inte texterna på någon sådan resa men det har man gärna överseende med. Kristofers röst skulle kunna sjunga om nästan vad som helst – känslan finns där ändå. Naket, bräckligt och nära.

Per Nordmark (Fireside) får inte lika mycket utrymme som på förra plattan för sina trummor. Men han gör mycket med små medel. Som cymbalerna i ”The Drive” som även bjuder på ett övergivet dragspel som skär i hjärtat. Peter Hermanssons hanterar alla tangenter på ett lysande sätt, oavsett vilket instrument det rör sig om. Haapalainen är lysande på att finnas där utan att stå i vägen och skymma. Man märker knappt att gitarrerna finns där, men det skulle bli avgrundstomt utan dem.

”Northern Blues” lär låta väldigt annorlunda jämfört med både ”Leaving Songs” och ”Go, Went, Gone”. Det är jag övertygad om. Jag tror att ”Leaving Songs” utgör ett komplement till den kommande plattan. Ett enkelt sådant. En aptitretare. En försmak som klarar av att stå på sina egna ben alldeles utmärkt.

Inte i klass med klassikern ”Go, Went, Gone” men en platta att möta hösten med.