Det är svårt för mig att gå in i den här recensionssituationen med friska ögon. Jag är nämligen redan smittad av Bilal och det musikkollektiv i Philadelphia han tillhör; The Soulquarians. Det består bland andra av The Roots, Erykah Badu, Common, Mos Def, Jill Scott och alla dom har redan vunnit över mig på sin sida för länge sedan. Och när dessutom Bilal gästar Guru på Jazzmatazz 3 med en så gruvligt struttfunkig låt så jag vill gråta, lägger jag mig platt. Sorry.

Bilal är 22 år och har sedan unga år tränat sin fina och plastiska röst. Gått operaskola, sjungit jazz och allt möjligt. Och det är naturligitvis rösten som är huvudnumret. Upp och ner, bak och fram rör den sig som en galen orm. Lätt, lätt överdos på wailande ibland, men för det mesta schysst souligt (alltså för mycket på ett bra sätt).

Bilals ljusa sångröst påminner rätt ofta om Prince i falsettextas. Följaktligen är inte D'Angelo heller en alltför galen referens när man hör Bilal. Och det är inte så konstigt kanske, eftersom D' också är medlem i Soulquarians-klubben. Men det är heller inte så konstigt att D'Angelo i princip är den ende av Soulquarianerna som inte gästar på ”1st Born Second”. Samma lika liksom.

Tur att Soulquarians finns. I mångt och mycket bidrar de till räddningen för amerikansk svart musik, enligt mig. Som motvikt till hysterin och överetableringen inom r'n'b och hiphop, som förvaltare och utvecklare av gammal hederlig jazz, brölig funk och svettdrypande soul. Jag kan inte med ord beskriva hur lycklig jag är över att det finns såna människor i världen. Enkelt, genomjobbat och ibland lite ”felspelat” som riktigt förstärker känslan av äkthet.

Men på den här skivan finns också den moderna och kommersiella världen representerad i form av två Dr Dre-produktioner, som också är bra. Bilal är mitt i det heta smöret, det förstår man när man läser namnen på alla hans musikkompisar som hjälpt honom.

Låtarna då? Jag håller just nu den satans snygga och Rootsproducerade ”Sometimes” högst (är väldigt svag för ?uestloves och James Poysers groove) tillsammans med stenhårda ”Slyde” i Prince-gospelfunk-stuk, tätt följda av smått disharmoniska ”Love Poems” med tuff scatsong och Dr Dre-skapelsen ”Sally” med sin milt galna p-funkluktande kör.

Och det finns många fler väldigt bra låtar som bara väntar på att bli favoriter. Men skivan är tyvärr något lång, hela 75 minuter, vilket gör min hyllning lite avslagen. Det är för mycket att smälta och för länge att lyssna på samma sak. Men bra är det. Som fan.